Fråga

Jag har hört att inom Hanafi-skolan så behöver kvinnan inte ha en förmyndare [wali] när hon gifter sig. Stämmer detta och vad är bevisen för denna åsikt?

Svar

I den hanafîtiska rättsskolan[1] grundat i imam Abu Hanîfahs åsikt, till skillnad från de andra skolorna, har den myndiga kvinnan med sunt mentalt tillstånd[2] full rätt att ingå äktenskap utan förmyndare. Nedan redogörs för bevisen från Koranen, Sunnah och rättslig analogi [Qiyâs] med främsta utgångspunkt i den gigantiska hanafîtiska rättslärda och korantolkaren Abu Bakr al-Jassâs [f. 305 e.H] kommentar på imam al-Tahâwis [f. 238 e.H] grundtext i hanafîtisk rättslära som är känd som Sharh Mukhtasar al-Tahâwi och andra tidiga och auktoritativa verk. Detta för att påvisa argumentens styrka och klassiska ursprung.

Bevisen från Koranen

Det är främst tre verser som de hanafitiska rättslärda använder som stöd för sin åsikt:

  1. Den första versen som används som bevis är:

”Om mannen [oåterkalleligen] skiljer sig från sin hustru, är det sedan inte tillåtet för honom att ta henne tillbaka, förrän hon ingått äktenskap med en annan man. Skiljer sig denne därefter från henne, finns det inget klander mot någon av parterna [i det första äktenskapet] i att de återgår till varandra.” [2:230]

Imam al-Jassâs säger i kommentar till versen:

”Denna vers bevisar vår åsikt utifrån två perspektiv:

Den ena är genom Den upphöjdes ord: ”förrän hon ingått äktenskap med en annan man”. Därmed tillät [Allah] äktenskapsavtalet genom hennes egna handling och gjorde det giltigt, så pass att Han därefter tillät mannen att skilja sig.

Och den andra är genom Hans ord: ”finns inget klander mot någon av parterna [i det första äktenskapet] i att de återgår till varandra, då Han tillskriver återgåendet – vilket är genom ett nytt avtal – till henne likväl [som till honom].

Och den som vägrar tillåtelsen av detta har tillbakavisat versen utifrån dessa två perspektiv.”

  1. Den andra versen som Hanafi-skolan använder som bevis är:

”Då deras väntetid har löpt ut, finns det inget klander i vad de företar sig själva med [av äktenskap] inom ramen för god sed.” [2:234]

Imam al-Jassâs säger i kommentar till versen:

”[Gud] tillät därmed hennes handling berörande henne själv enligt god sed[3], utan att villkora [behovet av] förmyndare [wali].”

  1. Den tredje versen som Hanafi-skolan använder som bevis är:

”Då ni skiljer er från era kvinnor och deras väntetid har löpt ut, hindra dem då inte från att [åter] gifta sig med sina män, om båda [man och hustru] är belåtna med detta enligt god sed.” [2:232]

Imam al-Jassâs säger i kommentar till versen:

”I denna vers finns det bevis för vår åsikt utifrån två perspektiv:

Det ena är tillskrivandet av avtalets ingående till henne genom orden ”att [åter] gifta sig med sina män” för att oavsett om hon säger ”jag gifter mig” eller ”jag avtalar” så medför orden [dvs versen] tillåtelsen att ingå avtal som berör henne själv.

Det andra är förbjudandet av förmyndaren att hindra henne om de [båda parterna] är överens enligt god sed. Om förmyndaren därför hindrar henne och förhindrar henne från att ingå avtalet, och hon har kommit överens med någon jämbördig [kuf’][4], då har inte förmyndaren något förmyndarskap i det som han hindrat henne från. Detta är för att ingen berättigas förmyndarskap över någon annan i något som orsakar dem skada.

Ser du inte att fadern inte har förmyndarskap över sitt minderåriga barn berörande dess egendom i att ge bort den eller spendera den, på grund av den skada det medför på barnet.

Och om hans förmyndarskap upphör pga. förhindrande av äktenskap, blir förmyndaren likt en främling och det är inte tillåtet för domaren [rättsmyndigheten] att förhindra detta slags avtal varigenom en förmyndare, genom att förhindra henne, blir syndare. Då domaren gör avtalet tillåtet har därför ingen rätt att upphäva avtalet, och därmed är det tillåtet.”

“Och Hans, den upphöjda, ord “hindra dem inte” betyder att inte förbjuda dem eller försvåra för dem att gifta sig. Denna vers indikerar, utifrån flera perspektiv, äktenskapets tillåtenhet när hon själv ingår det utan förmyndare eller hennes förmyndares medgivande. Det första är äktenskapskontraktets tillskrivande till henne utan att villkora förmyndares medgivande. Det andra är förbudet [för förmyndare eller andra] mot att hindra äktenskapspartnerna då de båda nått överenskommelse [att ingå äktenskap].”

Förmyndarskapets [wilâyah] gränser

Denna text ger oss en djupare insikt i föräldrarnas roll och deras förmyndarskaps begränsningar. Barnets perspektiv ges företräde och förmyndarskapet är begränsat till sakfrågor som nyttar barnet. Det är viktigt att betona att när det gäller transaktioner och liknande frågor är den världsliga nyttan som beaktas och inte den eftervärldsliga och därför kan föräldrar exempelvis inte ge frivilliga allmosor för barnets skull ur barnets privata egendom.

Imam al-Jassâs säger också:

”Det finns inget som hindrar att Guds ord ” hindra dem då inte” är riktat till alla människor för att de inte ska anta att deras avtal är ogiltigt [bâtil] eller att deras äktenskap är defekt [fâsid].”

Bevisen från Sunnah

  1. Återberättat från Ibn ’Abbas att Guds sändebud ﷺ sa: ”Förmyndaren har ingen sak med den frånskilda kvinnan.”[5]
  2. Återberättat från Ibn ’Abbâs att Guds sändebud ﷺ sa: ”Den ogifta kvinnan[6] har större rätt över sig själv än hennes förmyndare.”[7]

Imam al-Jassâs säger i kommentar till dessa hadither:

”Därmed hindras förmyndaren från att ha rätten att förhindra henne från att själv ingå ett avtal.”

Imam Ibn al-Humâm kommenterar hadîthen sägandes:

”Bevisföringen sker genom att Profeten ﷺ bekräftar var och en utav kvinnan och förmyndaren än rätt genom att säga att hon har ’större rätt’. Det är känt att förmyndaren inte har någon annan rätt än att ingå äktenskapskontraktet [åt henne] om hon givit sitt medgivande och Profeten ﷺ gav henne en större rätt i detta än honom.”

En tredje hadîth som används för att stödja den hanafîtiska åsikten är:

  1. Ibn ’Abbas återberättar att en ung kvinna kom till Profeten ﷺ och sa: ”O Guds profet, min far har äktat mig med brorsson och jag avskyr detta!”. Profeten ﷺ sa: ”Tillåt det som din fader har gjort.”. Hon sa: ”Jag har ingen önskan i att tillåta det som min fader har gjort.”. Profeten ﷺ sa: ”Bege dig då och gift dig med den du önskar.”. Hon sa då: ”Jag har ingen önskan att göra annat än det min far har gjort men jag ville informera kvinnorna att deras fäder inte har något att göra med deras döttrars sak.”[8]

Imam al-Mawsili, i sitt auktoritativa rättsverk inom Hanafiskolan al-Ikhtiyâr li ta’lîl al-Mukhtâr, kommenterar sägandes:

”Bevisföringen utifrån denna hadîth är utifrån flera perspektiv:

Det ena är Profetens ord ﷺ ”Gift dig med den du önskar”.

Det andra är hennes yttranden och att Sändebudet ﷺ inte klandrade henne varigenom vi vet att det [hon sagt] är gällande. För om det inte vore gällande hade han ﷺ inte varit tyst om det.

Det tredje är att han ﷺ sa: ”Tillåt det som din fader har gjort”, vilket indikerar att faderns avtal inte verkställs åt henne. I det finns även bevis för våra vänner [dvs hanafitiska rättslärda] om att avtalet även ”stoppas upp”[9].”

Imam al-Mawsili kommenterar vid ett senare stycke en rapport där följeslagaren ’Ali Ibn Abi Tâlib, må Allah vara nöjd med honom, dömer tillåtande i ett fall där en kvinna gifter hennes dotter med dotterns medgivande:

”Och detta utgör ett bevis för att äktenskapskontraktet är gällande då det ingås av kvinnor och att han tillät äktenskapet utan förmyndare, då förmyndaren var frånvarande. Detta är för att hon agerade i det som är hennes rätt allena och där finns ingen skada i det mot någon annan. Därför verkställs detta likt om hon hade agerat med sin egendom.”

Bevisen från rättslig analogi [Qiyâs]

Imam al-Jassâs sa:

”Och det utav de rättsliga resonemangen som bevisar vår åsikt är att alla är överens om tillåtelsen av mannens ingående i äktenskap om han tillåts agera över sin egendom. Samma sak gäller kvinnan, då hon tillåts agera över sin egendom följer det av nödvändighet att hennes ingående av äktenskapskontrakt tillåts.

Att beviset för att den rättsliga orsaken för domen [’illa] gällande mannens tillåtenhet att ingå äktenskap är det vi har beskrivit; är att om mannen lider av nedsatt mental förmåga [junûn] och är inte tillåten att agera över sin egendom[10] blir likaså otillåten att ingå äktenskap och detta bevisar korrektheten i det vi har beskrivit.”

Den hanafîtiska rättsgiganten ibn al-Humâm ger ytterligare ett perspektiv på rättslig analogi då han säger:

”Då en fader inte har något förmyndarskap i att hantera det minsta av den myndiga jungfruns egendom utan hennes medgivande och all egendom är mindre värt än en person, hur kan han då ha rätt att med tvång föra ut henne till någon som är den mest avskydda i skapelsen för henne och försätta henne i hans tjänst. Det är känt att försvinnandet av alla hennes ägodelar är lättare för henne än denna sak och detta är därför något som den gudomliga lagens principer avfärdar.”

Eventuella invändningar

Invändningarna mot hanafi-skolan åsikt grundar sig främst i två hadîther:

  1. Återberättad av Abu Mûsa al-Ash’ari att Guds sändebud ﷺ sa: ”Där finns inget giftermål utan förmyndare.”[11]

De hanafîtiska rättslärda lyfter olika argument för att besvara invändningen:

För det första är detta är en enskild hadîth vars autenticitet dessutom är ifrågasatt av tidiga lärda så som Ibn Ma’în och al-Bukhâri och kan därför inte ställas emot de många bevis från Koranen och Sunnah som talar för den hanafîtiska åsikten.

Dessutom är det så att hadîthen inte nödvändigtvis berör vårt fall, då det i vårt fall visst finns en förmyndare, kvinnan själv.

Imam al-Jassâs säger:

”Även om hadîthen skulle vara autentisk så indikerar den fortfarande inte något på punkten av meningsskiljaktighet mellan oss, då den myndiga kvinnans giftande av sig själv är ett giftermål med förmyndare. Detta är för att förmyndaren är den som besitter förmyndarskapet i äktenskapskontraktet. Då bevisen påvisar att kvinnan besitter sitt egna förmyndarskap i äktenskapskontraktet så är hennes giftermål ett giftermål med förmyndare.”

Med andra ord gäller denna hadîth giftermål av de kvinnor som saknar förmyndarskap så som den omyndiga eller den med nedsatt mental förmåga.

En annan möjlig tolkning är att hadîthen inte påvisar ogiltighet eller otillåtenhet, den betecknar att det inte är det mest fullkomliga sättet att företa sig vid äktenskap. Detta sätt att uttala sig är vanligt förekommande i den profetiska traditionen och kallas för ett ’negerande av fullkomlighet’ [nafy al-kamâl]. Exempel på det är när Sändebudet ﷺ sa: ”Där finns ingen tro för den utan pålitlighet”. Detta förstås som att man inte har fullkomlig tro om man inte är pålitlig och inte att man inte har tro i överhuvudtaget.

Detta är i led med den hanafîtiska åsikten om att det är rekommenderat men inte nödvändigt att en manlig förmyndare närvarar för att beakta kvinnans intressen. Detta slags förmyndande är egentligen, som imam Ibn ’Âbidîn benämner det, ett delegerande [wikâlah] från kvinnans sida.

  1. Återberättad av ’A’isha att Guds sändebud ﷺ sa: ”Den kvinna som gifter sig själv utan hennes förmyndares medgivande, så är hennes giftermål till intet [bâtil], så är hennes giftermål är till intet, så är hennes giftermål är till intet.

De hanafîtiska rättslärda lyfter även här fram olika argument för att besvara invändningen:

Man pekar dels på brister i autenticiteten av hadîthen genom att påvisa att återberättaren ’A’isha, må Allah vara nöjd med henne, själv ingick ett äktenskap åt sin broders dotter utan broderns närvaro så som det återberättats autentiskt i bl.a. imam Mâliks kända hadith-samling al-Muwatta. När en återberättare inte handlar i enlighet med det de återberättar så ses det inom den hanafîtiska tolkningstraditionen som att indikera en dold defekt i rapporten.

En del menar att denna hadîth specificerar den generella tillåtelsen för kvinnor att äkta sig själva till att exkludera kvinnor som lider av gravt nedsatt mental förmåga eller liknande.

En del menar att ordet ’bâtil’ dvs till intet eller ogiltigt bör i detta sammanhang tolkas som gagnlös och ej välsignad eller fullkomlig.

De hanafîtiska rättslärda menar att denna hadîth i slutändan inte utgör tillräckligt starkt bevis för att bestrida alla de texter och rättsliga resonemang om medför kvinnans tillåtetenhet att själv ingå ett äktenskapskontrakt.

Slutord

Vi kan slutligen sammanfatta Hanafi-skolans åsikt i att den myndiga kvinnan är sin egen förmyndare och har likt mannen rätt att ingå äktenskapskontrakt inom den gudomliga lagens gränser. Vi ser också hur Sändebudet ﷺ förbjöd fäder från att gifta bort kvinnor mot deras vilja.

Då vi ser att inte alltför få familjer i vår tid oansvarigt försöker hindra kvinnor från att gifta sig med män pga. rasism, tribalism eller andra destruktiva orsaker har den gudomliga lagen givit dessa kvinnor möjligheten att följa denna åsikt även om man inte tillhör Hanafi-skolan.

Att kvinnan är sin egna förmyndare och har rätt att själv ingå äktenskapskontrakt enligt islamisk rätt är en legitim klassisk sunnitisk åsikt med stark grund och bevis från både uppenbarelse och det rationella och som enligt min åsikt är den mest lämpliga för vår tid och plats.

Med detta sagt är det viktigt att poängtera att det fortfarande anses rekommenderat att giftermål sker med exempelvis föräldrars medgivande och välsignelse. Dels för att värna om kvinnors rättigheter i tillfällen av utsatthet och dels för att föräldrars böner och välsignelse har en stor innebörd för barnens världsliga och eftervärldsliga framgång. Den relation man vill att ens framtida barn ska ha till en själv bör man upprätthålla gentemot sina egna föräldrar. Goda och starka familjeband förser muslimer med ett starkt och oberoende socialt skyddsnät och trygghet oavsett tid, plats och andra variabler.

En sista sak som är viktigt att lyfta upp är att jag både erfarit och fått förmedlat att alltför många kvinnor som har konverterat till islam ingår förhastade äktenskap, användandes denna åsikt, med en del muslimska män med onda avsikter (och oerhörd är deras synd) som missbrukar kvinnornas goda avsikter och okunskap kring deras muslimska rättigheter. Ibland sker detta med hjälp av en delegerad förmyndare som inte tar det ansvar som följer med uppgiften och som är att se till kvinnans rättigheter och föra hennes talan.

Mitt råd till dessa kvinnor eller andra i deras närhet att söka kunskap och råd av pålitliga, erfarna och respekterade män och kvinnor i det muslimska samfundet innan de ger sig in i ett förhastat äktenskap.

Må Allah befria vårt samfund från okunskap och nafsets ondska begär.

Och Allah vet bäst!

[1] Det finns viss meningsskiljaktighet kring en del detaljer som rör denna från inom skolan dock är det vi redogör för här skolans vedertagna åsikt.

[2] Dvs är fri från grov mental ohälsa som medför att hon av läkare och myndighet förklaras som omyndig.

[3] Vad gäller ”god sed” så har de hanafitiska rättslärda tolkat det som en sedvanlig brudgåva. Om mannen brister i att förse kvinnan med det så kan äktenskapet upplösas fö att ta tillvara på kvinnans ekonomiska rättighet. Se Ahkâm al-Qur’ân (1:400) och Sharh Mukhtasar al-Tahâwi (4:257) av imam al-Jassâs.

[4] Kafâ’a, jämbördighet, är en väldigt detaljerad fråga vari råder meningsskiljaktighet. Exempel på faktorer som beaktas är mannens ekonomiska möjlighet att upprätthålla försörjningsplikten eller sociala status där någon som är kriminell inte anses vara lämplig för en laglydig kvinna osv. Syftet med jämbördighet är att skydda kvinnan från att hamna i ett äktenskap där mannen inte kan tillgodose henne ekonomiska och social behov och kan generellt variera över tid och plats.

[5] Abu Dawûd, Nasâ’i, Ibn Hibbân.

[6] Ordet som används i hadîthen är ’aym och imamen Ibn ’Abidîn nämner att det betyder ogift kvinna oavsett om hon är frånskild eller jungfru. [Ibn ’Abidîn, 3:56]

[7] Muslim, Abu Dawûd, Malik, Tirmidhi, Nasâ’i

[8] Denna hadîth är återberättad i många av de kända samlingarna däribland Sahîh al-Bukhâri med olika versioner där en del är kortare och andra längre. Det finns även liknande hadither men som rapporterar en annan men liknande händelse. I en del av dessa är kvinnan frånskild och i en del andra är hon jungfu. Detta styrker den hanafîtiska som inte gör skillnad på om kvinnan är jungfru eller ej.

[9] Dvs är vilande tills kvinnan antingen ger sitt medgivande eller avfärdar.

[10] För att skydda mannen från att utnyttjas eller dylikt.

[11] Abu Dawûd, Tirmidhi, Ibn Mâjah