Ibn Taymiyyah[1], Salaf och Allahs tal

بِسْمِ ٱللّٰهِ ٱلرَّحْمٰنِ ٱلرَّحِيمِ

 Jag blev frågad om att förklara mitt uttalande om att Ibn Taymiyyah ansåg att Allahs tal är skapad i dess enskilda form [hâdith al-âhâd] och evig i sin art [qadîm al-naw’]. Man invänder, så vitt jag har förstått mot att jag använder ordet skapat. Det korta svaret vore att säga att de sunnitiska lärda inte gör skillnad mellan tillbliven [hâdith] och skapad [makhlûq] och att den som säger att Allahs tal är tillbliven säger att den är skapad. Det är dock mer korrekt och gör större nytta att i detalj gå igenom Ibn Taymiyyahs åsikt kring Allahs tal och jämföra den med tidiga sunnitiska imamers åsikt.

De dubbla måttstockarna

Inledningsvis är det viktigt att förstå att salafismens kanske främsta lärda auktoritet, Ibn Taymiyyah, använde sig flitigt av filosofiska och rationella argument. Trots att en del okunnigt förnekar detta så inser många verkligheten och försöker istället ursäkta detta genom att påstå att Ibn Taymiyyah endast använde sig av filosofiska argument då han vederlade och besvarade filosoferna. Detta stämmer delvis och det var säkerligen så Ibn Taymiyyah började påverkas av filosofin. Det var dock inte där det slutade.

Ibn Taymiyyah kom till att anamma filosofiska ställningstagande, begrepp och argument samt integrera dem i sin troslära [’aqîdah]. Det går t.o.m. så långt att han gör anspråk på att dessa åsikter även hölls av de tidiga hadîth-imamerna och Salaf, sällan förser han dock med tydliga och autentiska referenser som styrker hans anspråk. Ett av de tydligaste exemplen på detta är just hans åsikt kring Koranens natur.

Vad var Ibn Taymiyyahs åsikt om Allahs tal?

Då hans åsikt använder sig av filosofiska begrepp kan den i första taget vara svårbegriplig. Vi ska därför se till ett par olika yttranden för att försöka erhålla en helhetsbild av hans åsikt.

Ibn Taymiyyah säger:

Vad gäller majoriteten av Ahl al-hadîth och de som följer dem, så anser de inte att arten (naw’) är tillbliven (hâdith) utan evig (qadîm) och de skiljer mellan tillblivenheten av dess art (naw’) och tillblivenheten av en utav dess enskildheter (afrâd) likt majoriteten av de intellektuella[2] skiljer mellan artens bestående och beståendet av en utav dess enskildheter.”[3]

Vi kan härleda följande från detta stycke:

  1. Ibn Taymiyyah påstår att Allahs tal kan delas in i art [naw’] och enskildheter [afrâd].
  2. Han påstår att endast arten är evig [qadîm] medan enskildheten är tillbliven [hâdith].

Vi bortser för tillfället från det problematiska tillskrivandet av denna åsikt till Ahl al-hadîth och fokuserar på åsikten i sig. Vid ett annat tillfälle skriver han

Och den andra orsaken är att Salaf sa: ”Koranen är Allahs tal, uppenbarad och inte skapad [ghayr makhlûq].”. De sa också: ’Han är ständigt talande, om Han vill’. De tydliggjorde därför att Allahs tal är evigt [qadîm], dvs. dess art är evig[4], ständig [jinsuhu qadim la yazal] och ingen utav dem sa att det specifika talet i sig är evigt och ingen utav dem sa att Koranen är evig [qadîm][5], utan de sa: Allahs tal, uppenbarad och inte skapad.” [6]

Vi kan härleda från stycket följande kring åsikten om Allahs tal:

  1. Salaf tydliggjorde att Allahs tal är evigt.
  2. Enligt Ibn Taymiyyah avsåg de endast att arten [jins] var evig.
  3. Det specifika talet är inte evigt.
  4. Koranen är enligt Salaf inte evig.

Det kan i första taget verkat motsägelsefullt då han å ena säger att Salaf tydliggjorde att Allahs tal är evig och sedan antyder Ibn Taymiyyah att de ansåg att Koranen inte är evig. Paradoxen uppstår dock enbart när man likställer Koranen med Allahs tal fullt ut, något som Ibn Taymiyyah inte gör. Det är tydligt att Ibn Taymiyyah anser att Allahs tal enbart i bemärkelse av art [naw’/jins] är evig medan Koranen enbart är Allahs enskilda eller specifika tal är därför inte evig utan tillbliven. 

Vi kan förstå hans åsikt ytterligare när han diskuterar användandet av begreppet tillbliven [muhdath] om Koranen. Han inleder med att klargöra att de tidiga imamerna alla var överens om att man inte kan säga att Koranen är skapad [makhlûq] och påstår vidare att de är oense kring användandet av begreppet tillbliven [muhdath] för att sedan säga:

”Och den som har för vana att inte använda ordet tillbliven [muhdath] för annat än det som är skapat urskilt [al-makhlûq al-munfasil] … och inte känner till någon annan betydelse för det tillblivna [al-muhdath] än det som är skapat urskilt [al-makhlûq al-munfasil] så enligt denna terminologi är det inte tillåtet hos Ahl al-Sunnah att säga: ”Koranen är tillbliven”, det är t.o.m. så att den som säger att den är tillbliven ha sagt; den är skapad.”[7]

Han säger efter några rader:

Och dispyten mellan Ahl al-Sunnah är semantisk[8], för att de är alla överens om att den [Koranen] inte är skapad urskilt [makhlûq munfasil] och de är överens om att Allahs tal finns i Hans väsen [qâ’im bi dhâtihi]

Vi kan från detta stycke härleda att:

  1. Alla är överens om att Koranen inte är skapad urskild [makhlûq munfasil].
  2. Det är otillåtet att använda begreppet tillbliven [muhdath] enbart om man menar skapad urskild [makhlûq munfasil].
  3. Alla är överens om att Allahs tal finns i Hans väsen [bi dhâtihi].

Man bör fråga sig om varför Ibn Taymiyyah väljer att då han, enligt Salaf, erkänner att Koranen är oskapad begränsar detta till en urskild eller separerad skapelse? Vad fyller specificerandet av skapad till urskild [munfassil] och vem utav Salaf har gjort denna distinktion?

Svaret finns i att han troligtvis definierar tillblivenheten [hudûth] till ett skapande som inte är urskild/separerat från Allahs väsen utan något som är motsatsen till skapat separat/urskilt. Med andra ord är det skapat bundet till Allahs väsen [makhlûq mutassil]. Med andra ord blir Allahs enskilda tal till och uppstår i Allahs väsen efter att inte ha varit eller funnits. Vad som styrker denna förståelse är att han vid flera tillfällen avfärdar invändningar mot just detta.

Han säger: ”Och om de (teologerna) säger: detta medför att tillblivna ting finns i Honom, då svara vi: och vem annan innan er utav Salaf och imamerna har förnekat detta…[9]

Svaret är dock ganska enkelt. Vem bland Salaf har någonsin påstått att Allahs väsen besitter tillblivna ting? Den som gör anspråk har bevisbördan. Sedan finns det faktiskt flera tidiga imamer som har avvisat detta däribland imam al-Tabari.

Sammanfattning av Ibn Taymiyyahs åsikt
  1. Enbart arten [naw’/jins] av Allahs tal är evig [qadîm].
  2. Enskildheten av Allahs tal är inte evig.
  3. Koranen är inte evig [qadîm] då den utgör enskilt [ahâd] tal.
  4. Koranen är inte skapad urskilt [makhlûq munfasil].
  5. Koranen är tillbliven i Allahs väsen.
  6. Detta är Salafs och Ahl al-Hadîths åsikt!
Är detta verkligen Salafs åsikt?

Frågan är mycket enkel: VEM utav Salaf [sahâbah, tabi’în eller atbâ’ al-tabi’în] har någonsin yttrat sig på detta sätt och delat in Allahs tal i art och enskildhet, i evig och tillbliven osv.?

Vi kan bortse från den generella termen av Salaf som indikerar att de alla eller majoriteten av dem. Det räcker med att vi får ta del av ett tydligt och autentiskt uttalade från någon av de tre först generationerna om detta. Om de inte gjorde det vore det då enligt salafistisk manhaj utgöra en innovation [bid’a] i troslära att uttala sig på detta sätt?

Ibn Taymiyyah nämner ofta namn på lärda som han menar håller hans åsikt men de tillhör sällan Salaf OCH sällan citerar han deras faktiska uttalanden. Han brister m.a.o. i att förse bevis för dessa anspråk som tilskrivs Salaf och Ahl al-hadîth som delar upp Allahs tal i art [naw’] och enskildheter [afrâd/ahâd] och där den ena definieras som evig [qadîm] och den andra som tillbliven [hâdith] osv. Att imamer som Ahmad Ibn Hanbal och de som följer hans metod ens skulle ha använt sådana termer och gett sig in i sådana detaljer, är väldigt långsökt.

Det är svårt att tolka Ibn Taymiyyahs ord som annat än ett långsökt försök att projicera en filosofisk efterkonstruktion på Salaf. Ibn Taymiyyah är självklart inte ensam i att ytterligare detaljera teologiska frågor utöver det Salaf gjorde, dock är det inte lika vanligt att man tillskriver dessa saker till Salaf eller Ahl al-Hadîth, särskilt inte till majoriteten utav dem

Finns det en verklig skillnad mellan tillbliven och skapad?

Ibn Taymiyyah verkar försöka göra åtskillnad mellan begreppen tillbliven [muhdath/hâdith] och skapad [makhlûq] eller mer korrekt skapad urskild [makhlûq munfasil]. Detta är troligtvis för att han inte ska likställas med andra sekter som sa att Koranen är skapad.  Denna distinktion avfärdas dock både av språket och de tidiga sunnitiska imamernas uttalanden. De lärda använde snarare begreppen som substitut och nämner ofta båda för att betona och tydliggöra. Nedan följer ett par exempel av tidiga lärde som tydliggör att tillbliven och skapad betyder samma sak och används som substitut:

Imam al-Tabari sa i al-Tabsîr: ”… och att där inte finns något tillblivet utan att det är tillverkat och skapat”.

Imam al-Ash’ari i Maqâlât al-Islâmiyyîn sa: ”Bekräftelsens folk (dvs. de som bekräftar Allahs egenskaper) är överens om att betydelsen av skapad [makhlûq] är den som som betydelsen av tillbliven [muhdath]…”.

Även imam Ahmad i al-Radd ’ala al-Jahmiyyah ska ha sagt: ”Och allt tillblivet är skapat.

Likaså al-Dârimi i sitt svar mot al-Marîsi säger: ”att allt som är skapat är tillblivet råder det ingen tvekan om.”.[10]

Imam Ibn Hajar al-’Asqalani i Fath al-Bâri sa: ”Där är ingen skillnad mellan skapad och tillbliven [hâdith], varken rationellt sett, textuellt eller enligt sedvänjan [’urf].”.

Som vi ser är de klassiska sunnitiska lärda överens om att det inte finns någon grund för att skilja på begreppen tillbliven och skapad. Vi kommer härefter se ytterligare exempel på hur de lärda använder dessa begrepp i förhållande till Allahs tal och Koranen. Varför Ibn Taymiyyah väljer att göra det är troligtvis för att inte uppfattas bestrida den sunnitiska åsikten om Koranen som oskapad.

Koranen enligt Ahl al-Sunnah

Om vi ser till vad de tidiga imamerna faktiskt sa om Koranen så finner vi inte alls denna filosofiska indelning av Allahs tal i art [naw’ el. jins] och enskildheter [afrâd el. âhâd]. De är väldigt tydliga i att Koranen är Allahs tal som är evig [qadîm], oskapad [ghayr makhlûq] och ej tillbliven [ghayr hâdith/muhdâth]:

Imam Abu Hanîfah (d. 150 e.H) sa: ”Åsikten kring Koranen: Hans egenskaper är i evigheten [fi al-Azal] inte tillblivna eller skapade. Den som därför säger att de är skapade eller tillblivna eller stannar upp [från att uttala sig] eller tvekar kring dessa, blir en förnekare av Allah.”.[11]

Han sa också: ”och Koranen är Allahs den upphöjdes tal och är därför evig [qadîm].”.[12]

Det är väldigt tydligt att imam Abu Hanîfah ser Koranen som Allahs tal utan någon slags distinktion och han avfärdar tydligt att något utav det skulle vara skapat eller tillblivet.

Imam Wakî’ ibn al-Jarrâh (d. 196 e.H) sa: ”Den som påstår att Koranen är skapad [makhlûq] har påstått att Koranen är tillbliven [muhdath]. Den som påstår att Koranen är tillbliven har förnekat [kafar].”.[13]

Imam Abu Thawr (d. 240 e.H) sa: ”Den som säger: Allahs tal är skapat har förnekat [kafar] och påstått att det har blivit till [hadath] något i Allah som inte fanns…”.[14]

Detta avvisar tydligt och kategoriskt att Allahs tal skulle vara något som blir till i Allah efter att inte ha funnits.

Imam Ahmad Ibn Hanbal (d. 241 e.H) sa: ”Den som säger att Koranen är tillbliven [muhdath] är en förnekare [kâfir].”.[15]

Han sa också om Koranen: ”Det är Allahs tal, evig [qadîm] inte skapad.”.[16]

Vad vi kan härleda från dessa uttalanden:

  1. Allahs tal är evig, varken skapad eller tillbliven.

Den uppenbara och bokstavliga innebörden av deras yttranden om att Allahs tal varken är skapad eller tillbliven inkluderar både art och enskildhet om vi för argumentationens skull ger med oss att en sådan distinktion har någon grund i Salafs uttalanden.

  1. Koranen är Allahs tal, varken skapad eller tillbliven.

Den uppenbara och bokstavliga innebörden av deras yttranden är att Koranen är Allahs tal i full bemärkelse och inte enbart Allahs enskilda tal [âhâd] [] och därmed är den varken skapad eller tillbliven.

  1. Allahs tal eller Koranen är uppdelad mellan art eller enskildhet.

Den som tillskriver dem annat än detta åläggs att ta fram bevis. Ytterligare kan man härleda från imam Abu Hanîfahs uttalande och likaså andra imamer ansåg då Koranen är Allahs tal är utav Allahs egenskaper. Imam al-Dhahabi och andra återberättar att då imam Ahmad ibn Hanbal frågades: ”Vad säger du om Koranen?” Svarade han: ”Vad säger du om Allahs kunskap?”. Med andra ord så likställde imamen Allahs tal med Hans kunskap i att de båda är utav Allahs egenskaper och varken skapade eller tillblivna.

Är detta ett angrepp på Ibn Taymiyyah?

Det är viktigt att förstå att denna artikel inte avser att angripa Ibn Taymiyyah som person, han var en lärd människa som likt andra har rätt i många frågor och fel i en del. Att diskutera eller kritisera en sakfråga är inte ett angrepp mot en person.

Det huvudsakliga syftet med mitt uttalande och likaså artikeln är att påvisa att även Ibn Taymiyyah, som idag kanske utgör den främsta teologiska auktoriteten inom den salafistiska rörelsen, använde sig av innoverade filosofiska och teologiska termer och argumentation. Hans metod (manhaj) och förhållningssätt gällande teologiska frågor likt Allahs tal och egenskaper skilde sig från det som återberättas från majoriteten av Salaf.

En del nutida både arabiska och västerländska islamologer som har intresserat sig för Ibn Taymiyyahs verk finner stora likheter i argument och ståndpunkter mellan Ibn Taymiyyah och filosofer likt Ibn Rushd och mu’taziliten Abu al-Barakât al-Baghdâdi. Mycket pekar på att Ibn Taymiyyah påverkades av filosofin, så mycket att t.o.m. en av hans tidigare elever och beundrare, Imam al-Dhahabi, kritiserade honom för detta.[17] Någon som i nutid från den salafistiska rörelsen har kritiserat Ibn Taymiyyah för en del av dessa frågor är al-Albâni.[18]

Ibn Taymiyyah gör tawbah

Vad gäller Ibn Taymiyyahs personliga tillstånd så finns det starkt stöd för att han lämnade denna åsikt om Koranen och likaså andra kontroversiella åsikter likt denna. Imam Ibn Hajar al-’Asqalâni, Qâdhi Shihâb al-Dîn al-Nuwayri och andra lärda återger Ibn Taymiyyahs handskrivna och bevittnade avståndstagande från dessa åsikter och ånger [tawbah]. Särskilt uttryckt i hans skriftliga tawbah finns åsikten om Koranens natur där lämnar åsikten om Koranens tillblivenhet och antar den klassiska sunnitiska åsikten om dess evighet. Det finns de som försöker sätta tvivel kring denna tawbah men den är historiskt bekräftat och bör inte avfärdas baserat enbart på tvivel.[19]

Slutord

Det finns mycket mer att skriva och många fler exempel att lyfta fram men detta borde vara en tillräcklig början för att påvisa att Ibn Taymiyyahs faktiska åsikt om Koranen och att den är tillbliven och att tillbliven inte är annat än skapat enligt Ahl al-Sunnah wa al-Jamâ’ah. Det man kan ge för korrekthetens skull är att han avvisar att den skulle vara skapad urskilt från Allahs väsen [makhlûq munfasil].

Vi har även sett att Ibn Taymiyyah påverkades av filosofin och ’ilm al-kalâm samt anammade deras metoder och begrepp vilket ledde till att en del åsikter som avvek från Ahl al-Sunnahs majoritet. Vi kunde tydligt se skillnaden i tillvägagångssätt [manhaj] och förståelse mellan Ibn Taymiyyah och de tidiga sunnitiska imamerna.

Slutligen ber vi Allah ta emot Ibn Taymiyyahs tawbah, omfamna honom med Sin barmhärtighet och må vi ta nytta av den kunskap han har bidragit med.

Och Allah vet bäst.

 

 

[1] Ibn Taymiyyah (d. 728 e.H.) är troligtvis en av den muslimska historiens mest kontroversiella medeltida lärda. Åsikterna om honom från både hans samtida och efterkommande har gått vitt isär. Det finns de som förklarar honom till att vara kättare eller innovatör och det finns de som förklarar honom till att vara shaykh al-Islam och den främsta representanten för Salafs lära och förståelse. En del går, i praktiken, så långt att de i princip förklarar honom som domare över alla andra lärda och en måttstock för korrekt tolkning av Islam. Det är med andra ord Koranen, Sunnah och Ibn Taymiyyah som gäller. Denna extremism är problematisk utifrån olika perspektiv, inte minst för att Ibn Taymiyyah hade en del åsikter som var väldigt problematiska.

[2] Med dessa menar han troligtvis filosofer och teologer.

[3] Ibn Taymiyyah, Muwâfaqah 2:75

[4] Han erkänner att Salaf sa att Allahs tal är evigt men försöker tolka om det till att betyda att endast ’arten’ är evig och i innebörd av att Allah ständigt talar medan det enskilda talade, vilket Koranen exempelvis utgör, är tillblivet.

[5] Som vi kommer att se i citaten nedan är detta påstående fel. Det finns visst återberättad från de tidiga imamerna att Koranen är evig [qadîm] och dessutom är det just samma innebörd som att säga att något är oskapat, vari råder koncensus bland Ahl al-Sunnah.

[6] Ibn Taymiyyah, Majmû’ al-Fatâwâ 12:54

[7] Majmû’ al-fatâwa 5:533

[8] Dvs det är inte en verklig mening i innebörd utan enbart i vad man väljer att namnge och definiera saker.

[9] Minhâj al-Sunnah 2:379

[10] Det är dock viktigt att poängtera att dessa två sistnämnda referenser är något problematiska vilket kan behandlas vid ett annat tillfälle. De är dock relevanta då de ses som auktoritativa inom den salafistiska rörelsen.

[11] Imam Abu Hanifah i al-Fiqh al-Akbar.

[12] Imam Abu Hanifah i al-Fiqh al-Akbar.

[13] Återberättad av Imam al-Bayhaqi i al-Asmâ’ wa al-Sifât och andra med autentiska kedjor.

[14] Återberättad av al-Lâlakâ’i i Sharh al-Sunnah.

[15] Återberättad av Ibn Kathîr i al-Bidâyah wa al-Nihâyah.

[16] Ibn Abi Ya’lah, Tabaqât al-Hanâbilah 1:163

[17] Denna kritik förs fram av imam al-Dhahabi bl.a. i ett öppet brev som han skriver till sin f.d. Ibn Taymiyyah och som är känt idag som al-Risâlah al-Dhahabiyyah.

[18] Utav frågorna som al-Albani har kritiserat Ibn Taymiyyah i är hans åsikt kring världens evighet och Helvetes-eldens upphörande.

[19] Om Allah tillåter så kan vi producera en artikel som specifikt diskuterar denna fråga i detalj.