﷽
Många i vår tid har tyvärr fått för sig att al-Salafs förståelse är en i alla frågor och att det inte fanns någon meningsskiljaktighet mellan dem, särskilt i frågor som berör trosläran. Den som dock studerar Islams vetenskaper vet att så inte är fallet. Ibn Taymiyyah, i ett avsnitt som handlar om att inte göra takfîr på bl.a. grund av tolkningsmöjlighet, avvisar denna idé. Ibn Taymiyyah säger i Majmû’ al-Fatâwa [12:492]:
“Och det är även så att många utav al-Salaf hade fel i många av dessa frågor [troslärofrågor] medan de var överens om att inte göra takfîr p.g.a. dessa [meningsskiljaktigheter]. Exempelvis förnekade en del följeslagare att den döda kunde höra den levandes kallelse, och en del utav dem nekade att Himmelsfärden [mi’râj] var i vaket tillstånd, och en del av dem förnekade att Muhammad såg sin Herre. Och en del av dem har berörande khilafa och vem ges företräde [av följeslagarna] åsikter som är kända. Likaså har en del av dem, berörande att strida mot andra utav dem, att förbanna dem [la’n] och förklara dem som otroende [takfîr], åsikter som är kända.”
Det är intressant att se hur Ibn Taymiyyah tydligt påpekar att:
1. Det fanns meningsskiljaktighet bland salafs lärda inom trosläran [‘aqîdah].
Detta slår hål på myten om att al-Salaf hade en förståelse, en tolkning eller en åsikt i troslärofrågor. Dessa frågor som det dock rådde meningsskiljaktighet i var inte grundläggande frågor som Allahs enhet eller budskapets verklighet, men man dock läser vidare till nästa stycke i Ibn Taymiyyahs text finner man att viss meningsskiljaktighet kring vad som är en av Allahs egenskaper eller ej kunde uppstå mellan dem.
2. Tillhöra Salaf betyder inte att du inte kan ha fel.
Det är tydligt att Ibn Taymiyyah anser att dessa åsikter är felaktiga trots att de tillhört följeslagare. Detta medför att Salafs enskilda åsikter i sig inte utgör ett bevis, så länge det inte råder tydlig konsensus [ijmâ’] i frågan. Det i sig är inte heller unikt för Salaf utan konsensus [ijmâ’] är gällande i varje generation.
3. Legitim meningsskiljaktighet i spekulativa frågor [dhanniyyât] inte bör leda till takfîr eller tabdî‘.
Denna meningsskiljaktighet uppstod för att dessa frågor behandlar tvetydiga och spekulativa texter och åsikterna är därför grundade i ijtihâd, d.v.s. tolkning och härledning. Det handlar alltså inte om definitiva [qat’i] och självklara texter som alla är överens om. Detta bevittnas åter och åter igen av den enorma mängd litteratur som finns i ämnen som Tafsîr (Korantolkning), Fiqh (rättslära), ‘Aqîdah (troslära) och andra ämnen.
Om sedan al-Salaf kunde ha meningsskiljaktighet i frågor likt dessa är det då förvånande att de senare teologerna har meningsskiljaktighet i ännu mer detaljerade och spekulativa frågor?
Det finns ett känt och viktigt uttryck i den muslimska traditionen som lyder: “De vars kunskap ökar, minskar deras fördömande.”. Att känna till och erkänna meningsskiljaktigheterna verklighet bland al-Salaf i både spekulativa troslärofrågor och även i rättslärofrågor är vägen till en mer korrekt förståelse av majoriteten av Ahl al-Sunnahs förhållningssätt [manhaj] och en befrielse från extremism och nitiskhet.
Denna fråga borde egentligen vara en självklarhet men vi lever i en tid då även självklarheter måste klargöras.
Och Allah vet bäst.