﷽

Väldigt ofta ser vi nutida salafistisk teologi, grundat i Ibn Taymiyyahs teologiska teorier, gör ofta anspråk på att representera Salafs troslära och den Atharitiska skolan. De traditionella sunnitiska skolorna menar dock att detta inte stämmer och att varken Ibn Taymiyyah eller nutida Salafism representerar Salafs lärda. Salafistiska lärda försöker självklart finna stöd för deras hållning i de tidiga imamernas verk. Det man dock ofta stöter på är att salafistiska lärda, som reviderar och kommenterar klassiska teologiska verk, ofta själva tydliggör väsentliga skillnader mellan det som finns i verket och det salafistiska tillvägagångssättet.

Ibn Surayjs verk och dess autenticitet

Ett exempel på detta är den gigantiska shafi’itiska imamen Ibn Surayj [f. 249 e.H.] och verket som tillskrivs honom i troslära och som handlar Allahs egenskaper. Den salafistiska utgivaren av boken Dr. Sa’d al-Shahrâni menar att boken är autentisk men nämner att exempelvis imam al-Dhahabi hade vissa tvivel kring dess autenticitet.

En stark indikator för att den inte skulle vara autentisk är att texten vid ett tillfälle utmärker Ash’ariterna som grupp. Detta är enligt Dr. al-Shahrâni inte historiskt hållbart pga. Ibn Surayj dog innan imam al-Ash’ari [d. 324 e.H.] och att Ash’ariterna som skola inte blev känd förrän några decennier efter Ibn Surayjs död [d. 306 e.H.].  Dr. al-Shahrâni menar dock att just denna del må ha lagts till i efterhand. Oavsett så är detta inte helt oproblematiskt vad gäller tillförlitligheten av verkets innehåll.

Personligen har jag inte sett några övertygande bevis för dess autenticitet men trots detta så är texten intressant, särskilt sett utifrån det salafistiska förhållningssättet till innehållet. Imam al-Dhahabi menar dessutom att även om verket inte är autentiskt så är han övertygad om att ”Ibn Surayj inte motsatte sig de [i verket nämnda] grunder”.

Vilken metod hade Ibn Surayj gällande Allahs egenskaper?

Den kanske viktigaste delen i texten är just det första avsnittet vari klargörs själva förhållandet till de verser och autentiska hadîther som tar upp Allahs egenskaper:

”Det har antagits som korrekt, erkänts och tydliggjorts hos alla följare av religionen, sunnah och samlingen utav föregångarna [salaf] och följeslagarna, deras efterföljare och deras efterföljare av de rättledda, vägvisande, erkända och kända imamerna till vår tid att:

[Vad gäller] alla verser som handlar om Allah ﷻ, Hans väsen och egenskaper, samt alla sanna rapporter yttrade av Allahs sändebud ﷺ om Allah och Hans egenskaper, som har klassats som autentiska av återberättandets folk och accepterats av de bekräftade kritikerna, är det obligatoriskt för den förvissade, troende, muslimen att tro på var och en av dessa [texter] precis som den har anlänt och överlämna dess sak till Allah så som har passerat och att fråga om deras innebörd [ma’na] är innovation [bid’a] och besvarandet av frågan är otro [kufr] och kätteri [zandaqah].”

I detta avsnitt förmedlas metoden som Ahl al-Sunnah kallar för Tafwîdh eller Tafwîdh al- Ma’na, vilket språkligt betyder ’att överlåta’ dvs i detta fall att överlåta innebörden till Allah.

Denna metod anses bland sunnitiska lärda till att vara Salafs generella eller mest använda metod och innebär att man bekräftar de autentiska texterna som berör Allahs egenskaper men man uttalar sig inte om dessa egenskapers specifika innebörd då de tillskrivs Allah. Detta är helt enkelt för att dessa texter är tvetydiga och vi har inte uppenbarad kunskap om innebörden av dessa egenskaper då de tillskrivs Allah. Man erkänner texterna och egenskaperna men låter dem passera utan att uttala sig om deras innebörd. Detta är väldigt tydligt då texten ovan säger: ”och att fråga om deras innebörd [ma’na] är innovation [bid’a] och besvarandet av frågan är otro [kufr] och kätteri [zandaqah].”

Även den hanbalitiska imamen Ibn Qudâmah al-Maqdisi har uttalat att denna metod är Salafs metod i förhållande till Allahs egenskaper. Du kan läsa mer om detta här: “Ibn Qudâmah al-Maqdisi om Allahs egenskaper.”

Det salafistiska problematiserandet

Enligt salafistisk troslära avfärdas Tafwîdh al-Ma’na som en villfarelse av värsta slag då man håller fast vid att den bokstavliga innebörden av dessa egenskaper är känd och gäller även för Allah. Det enda vi inte känner till är ’huret’ [kayfiyyah] enligt salafism. Därför ser vi Dr. al-Shahrâni kommenterar ”om deras innebörd” med att säga: ”Han [Ibn Surayj] menar dess hur [kayfiyyah] och Salaf förbjöd att man frågade om innebörden utifrån detta perspektiv.”

Det är tydligt att den salafistiska Dr. al-Shahrâni helt enkelt tolkar om Ibn Surayjs ord till att betyda något helt annat än vad han bokstavligen säger. Som stöd för denna långsökta omtolkning lutar han sig på ett tvetydigt uttalande från en helt annan lärd.

Finns det något annat bevis för Tafwîdh i texten?

Efter det första stycket återger Ibn Surayj en rad olika exempel på egenskaper härledda från verser och hadîther, en del är allmänt kända likt ’yad’ och wajh’ medan andra är omdiskuterade så som ’janb’ och ’sâq’. När han har sedan återgett dessa säger han:

”.. och annat än detta som har rapporterats från honom ﷺ utav de tvetydiga [mutashâbiha]  rapporterna … vår tro på dessa och på de tvetydiga [mutashâbiha] verserna i Koranen: är att vi accepterar dem och avfärdar dem inte vi tolkar inte om dem enligt motståndarnas tolkningar [ta’wîl] och vi antar dem inte enligt likställarnas likställande [tashbîh]. Vi lägger inte till något till dem och tar inte bort något från dem. Vi förklarar inte dem [la nufassir], vi tillskriver dem inte ’hur’ [la nukayyif] och vi översätter hans egenskaper till något annat språk än arabiska. Vi pekar inte till dem med hjärtans föreställningar eller kroppsdelarnas rörelser utan vi uttalar oss så som Allah har uttalat.

Vi förklarar enbart det som Profeten ﷺ förklarar [tafsîr] och hans följeslagare och efterföljarna och de accepterade imamerna utav al-Salaf som är kända för sin religiositet och pålitlighet. Vi enas om det de har enats om och håller tyst om det de höll tyst om och överlämnar rapporten till dess yttre och versen till dess yttre uppenbarelse.”

Flera viktiga punkter kan härledas från denna text som styrker metoden om Tafwîdh:

  1. Han säger tydligt att vi varken gör Ta’wîl eller Tafsîr. När dessa två begrepp används tillsammans på detta sätt brukar den Ta’wîl beteckna allegoriska eller metaforiska tolkningar och Tafsîr betecknar förklaring av eller redogörelse för innebörden. Men båda dessa är lämnade med ett undantag. Sådant av innebörd som har återberättats av Sändebudet ﷺ eller Salaf.
  2. Det är även intressant att se att han avvisar möjligheten att översätta dessa egenskaper till andra språk än arabiska vilket inte borde vara ett problem om den bokstavliga innebörden var avsedd.
  3. Den allra viktigaste punkten är dock att Ibn Surayj definierar dessa texter i Koranen och hadîtherna som tvetydiga [mutashâbih]. Detta medför ett antal viktiga saker. Den första är att det är något som salafismen avvisar. Det andra är att dessa texter inte anses vara tydliga och klara texter som bör tolkas bokstavligt. Dessa texter och deras innebörd har därför problematiserats. Allt detta talar för just Tafwîdh al-Ma’na.

Al-Mutashâbih och Tafwîdh

Metoden av tro, bekräftande och överlåtande av det tvetydiga är grunden i Koranen [3:7]:

”Det är Han som har uppenbarat för dig denna Skrift, där det finns klart formulerade verser – dessa utgör skriftens utgångspunkt – och andra som är tvetydiga [mutashabihât]. Men de vilkas hjärtan har farit vilse går efter sådant i Skriften som är tvetydigt sökandes förvirring och sökandes dess tolkning – men ingen känner till dess tolkning utom Gud. – De som är rotade i kunskapen säger: “Vi tror på denna [Skrift]; allt är från vår Herre.” Men ingen ägnar eftertanke åt [och tar varning av] detta utom de som har förstånd.”´

Denna vers medför att enbart Allah och den som Allah ger kunskap har kännedom om innebörden av det som är mutashâbih. Därför överlåter de lärda denna sak till Allah och tror på verserna så som de har kommit utan tillägg eller borttagande. Dr. al-Shahrâni problematiserar självklart även denna del av texten och motsätter sig att dessa texter som berör Allahs egenskaper tillhör de tvetydiga [al-mutashâbih].

Slutord

Det framstår väldigt tydligt att det som förespråkas i texten som tillskrivs Ibn Surayj är Tafwîdh al-Ma’na och ingenstans i texten återges någon innebörd till någon av egenskaperna. Det är snarare tvärtom väldigt tydligt att man inte ska uttala sig om innebörden och inte ens översätta det till något annat språk än arabiska om det inte har återgivits autentiskt av Salafs lärda.

Vi vet samtidigt att salafismen, som exemplifierat av Dr. al-Shahrâni, avfärdar Tafwîdh al-Ma’na och menar att vi känner till innebörden av dessa egenskaper då de tillskrivs Allah och att innebörden dessutom är den bokstavliga, vad än man nu menar med det. Oavsett är det tydligt att man inte har samma metod [manhaj] i denna fråga av Allahs egenskaper som Ibn Surayj ska ha haft enligt detta verk och enligt imam al-Dhahabis uttalande.

Och Allah vet bäst.