FRÅGA
”I en artikel på en svensk hemsida om islam påstår man att imam at-Tabari ansåg att istiwa betyder: ‘att Han höjde Sig över dem och besteg dem…’. Stämmer detta och hur förstår sunni-muslimska lärda ord som ‘höjande’ och ‘bestigande’?”
SVAR
﷽
För att förstå en text korrekt måste man se till kontexten och helheten. I svaret som du refererar till i din fråga har man inte gjort detta och man har således gett utrymme till tvetydighet och förvirring. Endast genom att redogöra för kontexten och helheten erhåller man korrekt förståelse för begrepp som istiwâ’ [bestigande], ’uluww [höghet], irtifa’ [upphöjande] och fawqiyyah [överhet]. I en tid som denna, då många i okunskap tolkar dessa begrepp fysiskt och tillskriver Gud fysiska egenskaper är det nödvändigt att klargöra imam at-Tabaris och de andra lärdas förståelse av dessa begrepp.
Varför är imam at-Tabari viktig?
Imam Muhammad ibn Jarîr at-Tabari (224 – 310 e.H.) är utan tvekan en av de främsta auktoriteterna och en av de tidigaste imamerna i Korantolkning inom Ahl al-Sunnah wa-l-Jama’a. Likaså är hans tafsir-verk utan tvekan ett av de mest auktoritativa verken och en viktig källa till de olika åsikterna som fanns bland de tidigaste generationer. Särskilt viktigt är verket då den ofta i detalj redogör för innebörden av de ibland tvetydiga uttalanden som gjordes av de tidiga imamerna bland salaf.
Man ska dock inte glömma att imam at-Tabari i sig, likt andra lärda, inte utgör ett särskilt bevis för en viss åsikt. Auktoriteten i hans åsikter grundar sig i hur majoriteten av Ahl al-Sunnahs lärda har förhållit sig till hans åsikter genom att antingen erkänna eller avfärda dem. Den överväldigande majoriteten av Ahl al-Sunnah wa-l-Jama’as lärda är överens om att imam at-Tabari hade korrekt trosuppfattning [’aqidah] och ingen relevant person har klassat honom eller hans åsikter till att vara villfarelse och innovation. Tvärtom så klassas han av en del till att vara en av Salafs imamer.
Imam at-Tabaris tolkning av istiwâ [bestigande]och ’uluww [höghet]
Imamens tolkning av istiwâ i vers 2:29: ”Den föredragna innebörden av Guds ord ‘sedan gjorde Han istiwa till himlen och Han gjorde dem…’ är att Han höjdes och upphöjde Sig över dem [’alâ wa irtafa’] och därefter ordnande Han dem med Sin makt och skapade dem som sju himlar.”
Därefter fortsätter imamen och argumenterar mot den som nekar innebörden av höghet och upphöjande, med argumentet att det medför att Gud är under himlen i fysisk mening:
”Det sägs då till honom: ni påstår att istiwâ betyder ‘att vända sig till’, var Gud vänd bort från himlen innan dess så att Han behövde vända Sig till den? Om han därefter påstår att detta inte är ett vändande av handling utan ett vändande av ordnande, säg följande till honom; på liknande sätt kan man säga: Höjd över den, en höghet av ägande och härskande, inte en höghet av förflyttande och rörelse. [’alâ ’alayha ’uluwwa mulkin wa sultân, lâ ’uluwwa intiqâlin wa zawâl]. [Jami’ al-bayan 1:430]
Då imam at-Tabari inleder med att redogöra för olika betydelser av ordet istiwâ i det arabiska språket så är det viktigt att tänka på att alla exempel som han återger är kopplade till skapelsen och inte Skaparen. D.v.s. ordet istiwâ kan betyda höghet och upphöjande på arabiska, och enligt imam at-Tabari är denna innebörd den föredragna för Koranens verser. Dock är inte skapelsens höghet [’uluww] och upphöjdhet [irtifâ’] likt Skaparens höghet och upphöjdhet på något sätt, och detta klargör imamen på flera platser i sin Tafsir.
Klargörandet av imamens förståelse av Guds höghet [’uluww], upphöjdhet [irtifâ’] och överhet [fawqiyyah]
Imamens tolkning av den Höge [al-’Aliyy] i vers 2:55: ”… och den Höge [al-’Aliyy] är den som besitter höghet [’uluww] och upphöjdhet [irtifâ’] över Sin skapelse genom Sin makt [bi qudratihi]. [Jami’ al-bayan 5:405]
Imamens tolkning av Guds överhet [fawqiyyah] i vers 6:18: ”… [Gud är] den Höge över dem [al-’âli ’alayhim] genom Hans underkuvande och skapande av dem, Han är således över dem genom Sitt dominerande [fawqahum bi qahrihi] av dem och de är under Honom. ” [Jami’ al-bayan 11:288]
Imamens tolkning av Guds överhet [fawqiyyah] i vers 6:61: ”…Han är den Höge över dem genom Sin makt [al-’ âli ’alayhim bi qudratihi]…” [Jami’ al-bayan 11:408]
Imamens tolkning av den Upphöjde [al-Muta’âl] i vers 13:9: ”Han är den som är uppsatt över allt genom Sin makt [al-musta’li ’ala kulli shay’ bi qudratihi]. [Jami’ al-bayan 16:366]
Exempel på andra lärda med samma åsikt om Guds överhet
Imam al-Qurtubis om Guds överhet [fawqiyyah] i vers 6:61: ”det är enöverhet av rang och ställning [rutbah wa makanah] inte en överhet av plats och riktning [makan wa jiha].”
Imam ash-Shawkânis tolkning av Guds överhet [fawqiyyah] i vers 6:61: ”det avsedda är en överhet av makt och rang [fawqiyyat al-qudrah wa ar-rutbah] så som det sägs ‘sultanen är över sina undersåtar’.” [Fath al-Qadir 2:142]
I tolkningen av vers 6:18 återger imam ash-Shawkâni liknande innebörd och tillägger: ”… inte en överhet av plats…”. [Fath al-Qadir 2:120]
Sammanfattning
Imam at-Tabari har i åtskilliga platser i sitt verk klargjort den korrekta förståelsen av Guds höghet [’uluww], upphöjdhet [irtifâ’], bestigande [istiwâ] och överhet [fawqiyyah]. De ska inte förstås i fysisk mening, utan i mening av oinskränkt makt, ställning, skapande och dominans. Denna förståelse är utan tvekan i enlighet med principen om Guds frihet [tanzih] från att likna det skapade [tashbih]. Ingen skapelse innehar den slags höghet och överhet som Gud besitter och tillskrivs, medan fysisk höghet besitts och kan tillskrivas vad som helst i skapelsen. Denna förståelse bör implementeras på dessa begrepp och liknande, oavsett om de används i Koranen, haditherna eller i de tidiga imamernas yttranden.
Detta svar handlade främst om klargörandet av imam at-Tabaris åsikt i dessa frågor. Självklart finns det väldigt mycket mer att säga i denna fråga, och om behovet uppstår kommer det att utredas i större detalj i en enskild artikel.
För att läsa mer om imam al-Tabaris syn på Allahs egenskaper rekommenderar jag denna artikel:
Ska Allahs egenskaper förstås fysiskt enligt Imam al-Tabaris
Och Gud vet bäst.