Det har diskuterats mycket kring giltigheten av att följa astronomiska uträckningar för att fastställa Ramadhans början och slut. Utan tvekan är det så att majoriteten av de lärda inom de fyra sunnitiska rättskolorna är av åsikten att fastställandet endast kan ske genom vittnesmål med blotta ögat. Trots detta så finns det en legitim rättsåsikt inom den Shafi’itiska skolan som tillåter muslimer att följa astronomiska uträkningar om de anser dem vara korrekta. Jag kommer i texten nedan redogöra för denna åsikt och dess giltighet samt diskutera de Koranverser och hadîther som berör ämnet.

Redogörelse av den shafi’îtiska åsikten

Inom shafi’i-skolan kan man tidigt finna att det görs visst utrymme för att handla i enlighet med astronomiska uträkningar. Jag har för att på ett sammanfattat sätt presentera utvecklingen inom Shaf’i-skolan i denna fråga valt ut tre referenser från tre erkända rättsimamer inom skolan.

Den första referensen är tagen från imam al-’Imrâni [f. 489 e.H] och hans mästerverk al-Bayân som är en kommentar på en av skolans viktigaste texter al-Muhadhdhab av al-Shirâzi [f. 393 e.H]:

فأما إذا كان عارفًا بحساب المنازل أن غدًا من شهر رمضان، أو أخبره بذلك من هو من أهل المعرفة بذلك، فصدقه، فنوى الصوم.. فهل يجزئه؟ فيه وجهان: أحدهما: يجزئه، وهو قول أبي العباس ابن سريج، واختيار القاضي أبي الطيب؛ لأن ذلك سبب يتعلق به غلبة الظن عنده، فهو كما لو أخبره من يثق بخبره عن مشاهدة. والثاني: أنه لا يجزئه؛ لأن النجوم والحساب لا مدخل لها في العبادات، فلا يتعلق بها حكم منهما.

Men för den som har kunskap genom uträkningar av månens faser att morgondagen är utav månaden Ramadhân, eller om han har förmedlats detta av någon med kunskap om detta [dvs uträkningar] och han tror på honom och avser fastan, räknas då fastan? Det finns två åsikter [wajhân] i frågan:

Den ena: det räknas, och detta är åsikten av Abu al-’Abbâs ibn Surayj [f. 249 e.H] och al-Qâdhi Abu al-Tayyibs [f. 348 e.H] val, för att detta är en orsak varigenom stark trolighet [ghalabat al-dhann] befästs, detta är likt om någon han litar på berättar om sitt vittnesmål.

Den andra: det räknas inte. För att stjärnor och uträkningar inte berör frågor av tillbedjan och således kan inte dessa frågor kopplas till domar från dessa två [stjärnor och uträkningar]. 

Denna referens är viktig av två orsaker. Den förmedlar tydligt att det råder en meningsskiljaktighet inom skolan sedan väldigt tidigt och ännu viktigare är att det ger oss en inblick i resonemangen bakom de två åsikterna. Dessa två åsikter och resonemang kommer att följa skolan med tiden och utvecklas något fram till vår tid.

Den andra referensen ger en överblick på utvecklingen och meningsskiljaktigheten inom skolan och är tagen från shaykh al-Islâm Zakariyya al-Ansâris [f. 823 e.H] Sharh al-Bahja al-wardiyya:

وخرج بأحد الأمرين ما لو عرفه أحد في منامه بقول النبي صلى الله عليه وسلم فلا يصح الصوم به بالإجماع وما لو عرفه حاسب، أو منجم فلا يلزم به الصوم ولا يجوز كما نقله ابن الصلاح وغيره عن الجمهور لكن صحح في المجموع أنه يجوز لهما دون غيرهما ولا يجزئهما عن فرضيهما وصحح في الكفاية أنه إذا جاز أجزأ ونقله عن الأصحاب وصوبه السبكي

”Om någon känner till den [Ramadhans början] genom att Profetenﷺ berättar det i en dröm är det inte giltigt att fasta enligt konsensus. Om den [Ramadhâns början] känns till av en uträknare eller stjärnvetare så är det inte genom detta nödvändigt att fasta eller ens tillåtet så som Ibn al-Salâh och andra återberättar från majoriteten men [imam al-Nawawi] i al-Majmû’ ansåg att det korrekta är att det är tillåtet för dem [uträknaren och stjärnvetaren] och inte för andra än dem men att det inte uppfyller deras obligatorie och i al-Kifâyah anses den korrekta åsikten vara att så länge det är tillåtet kommer det uppfylla obligatoriet och han återberättar det från al-Ashâb och detta utsågs till att var den korrekta åsikten av al-Subki.”

I denna text ser vi hur redan imam al-Nawawi i al-Majmû’ i viss mån öppnar upp för astronomiska uträkningar och att de lärda därefter likt imamerna Ibn al-Rif’a [f. 645 e.H] och al-Subki [f. 683 e.H] utvecklar åsikten vidare enligt skolans generella rättsprinciper.

Den tredje referensen tillhör en av de främste sentida imamerna i skolan, imam al-Ramli [f. 919 e.H], som tillsammans med bl.a. Ibn Hajar al-Haytami [f. 909 e.H], al-Khatîb al-Shirbîni [f. 904 e.H] och andra i deras grad har det slutliga ordet i skolan. I sin kommentar på ett av skolans viktigaste verk imam al-Nawawis Minhâj al-Tâlibîn säger imam al-Ramli:

وفهم من كلامه عدم وجوبه بقول المنجم بل لا يجوز نعم له أن يعمل بحسابه ويجزيه عن فرضه على المعتمد وإن وقع في المجموع عدم إجزائه عنه، وقياس قولهم إن الظن يوجب العمل أن يجب عليه الصوم وعلى من أخبره وغلب على ظنه صدقه، وأيضا فهو جواز بعد حظر، ولا ينافي ما مر لأن الكلام فيه بالنسبة للعموم. والحاسب وهو من يعتمد منازل القمر وتقدير سيره في معنى المنجم وهو من يرى أن أول الشهر طلوع النجم الفلاني

”Det förstås från hans ord att det inte är obligatoriskt [att fasta] genom astronomens uttalande, nej det är inte ens tillåtet. Ja det är tillåtet för honom själv att handla i enlighet med hans uträkningar och det uppfyller hans obligatorium enligt den gällande åsikten [al-mu’tamad] trots att det i al-Majmû’ nämns att det inte uppfyller. Analogin på deras åsikt om att trolighet nödvändiggör handling medför att fastan är obligatorisk för honom och för de han berättar till och som med stark trolighet [ghalabat al-dhann] tror på honom. Dessutom är det en tillåtelse efter förbud [vilket inkluderar obligatorie]. Detta strider inte heller mot det som nämnts tidigare [om att uträkningar ej är gällande] då den åsikten handlar om generaliteten.”

I meta-kommentaren på Ibn Hajar al-Haytamis kommentar på imam al-Nawawis Minhâj al-Tâlibin skriver Ibn Qâsim al-’Izzi:

سئل الشهاب الرملي عن المرجح من جواز عمل الحاسب بحسابه في الصوم هل محله إذا قطع بوجوده ورؤيته أم بوجوده وإن لم يجوز رؤيته، فإن أئمتهم قد ذكروا للهلال ثلاث حالات: حالة يقطع فيها بوجوده وبامتناع رؤيته. وحالة يقطع فيها بوجوده ورؤيته. وحالة يقطع فيها بوجوده ويجوزون رؤيته .فأجاب بأن عمل الحاسب شامل للمسائل الثلاثة ا هـ .

”Shihâb al-Ramli frågades om den föredragna åsikten om tillåtenheten för en astronom att handla i enlighet med hans uträkningar, är det då han är viss om nymånens befintlighet och beskådande eller om det är då nymånen är befintlig trots att den inte går att beskåda. Detta då deras [astronomernas] ledande lärda att nymånen kan ha tre tillstånd. Ett tillstånd då man är viss om dess befintlighet och omöjligheten om dess beskådande, ett tillstånd då man är viss om dess befintlighet och beskådande samt ett tillstånd då man är viss om dess befintlighet och att beskådande är möjligt [men inte säkert]. Han svarade att [tillåtelsen för] astronomens handling omfattar alla tre scenarion.”   

Är denna åsikt giltig att följa i enlighet med i Shafi’i-skolan?

Shafi’i skolans kända verk inom fatwa-vetenskapen likt al-Fawâ’id al-Madaniyyah av Imam al-Kurdi [f. 1127 e.H] och al-Fawâ’id al-Makiyyah av imam al-sayyid al-Saqqâf [f. 1255 e.H] och andra är överens om att då det råder meningsskiljaktighet i en fråga mellan Ibn Hajar och al-Ramli, likt det gör i vår fråga, är det tillåtet att som mufti välja vilken av dem man önskar. Detta är tydligt att denna åsikt är giltig särskilt då många av kommentatorerna explicit utnämnde den till att vara mu’tamad, dvs. skolans verifierade åsikt. Det är dock viktigt att förstå att även Ibn Hajars åsikt, som likt al-Nawawi, säger att det endast är tillåtet för astronomerna själv att han handla i enlighet med astronomiska uträkningar, också anses vara en giltig åsikt att följa inom skolan.

Sammanfattning av skolans åsikt

Det vi har sett med tydlighet är att astronomiska uträkning har väldigt tidigt börjar beakta astronomiska uträkningar i begränsad omfattning och det befästs sedan av de två shaykherna och al-Rafi’i och al-Nawawi, som tillåter den som själv gör uträkningen att handla i enlighet med den.  Detta befästs ytterligare av al-Subki, al-Zarkashi, shaykh al-Islam Zakariyya al-Ansari och andra. Imamerna Shihâb al-Ramli, Muhammad al-Ramli, al-Khatîb al-Shirbîni, al-Shirwâni, Ibn Qâsim, al-Bajûri och många andra bekräftar sedan att det enligt skolans principer inte bara är tillåtet för den som gör uträkningen utan även för alla som tror på uträkningens korrekthet. Många av dessa ansåg att det inte endast var tillåtet utan t.o.m. obligatorisk att handla i enlighet med astronomiska uträkningar om man med stark trolighet anser att de är korrekta. 

Resonemanget bakom tillåtelsen

Vad gäller den första åsikten, som tillåter astronomiska uträkningar, så argumenteras det för att uträkningar är en orsak varigenom stark trolighet befästs om månadens inträde. Det viktiga är således två saker; det ena är att månaden i sig har inträtt och att det andra är att man med stark trolighet kan bekräfta detta.

Orsaken till månadens inträde är således enligt denna åsikt nymånens faktiska födsel och inte beskådandet av nymånen, som i sig är ett av flera medel för att bekräfta födseln. Detta är likt resonemangen kring bönetiderna. Det är exempelvis solnedgången i sig som är orsak [sabab] till maghrib-bönetidens inträde och inte beskådandet av solnedgången, som är ett av flera medel för att bekräfta solnedgångens infallande.   

Bevisen för detta resonemang

Bevis från Koranen

يَسْأَلُونَكَ عَنِ الأهِلَّةِ قُلْ هِيَ مَوَاقِيتُ لِلنَّاسِ وَالْحَجِّ

”De frågar dig om nymånarna. Säg: De utgör tidpunkterna för människor och vallfärden…” [2:189]

Denna vers är tydlig i att det är nymånen i sig som utgör orsaken för tidpunkten och inte beskådandet av dem då Allah binder nymånarna [ahilla] till tidpunkterna [mawâqît]

هُوَ الَّذِي جَعَلَ الشَّمْسَ ضِيَاء وَالْقَمَرَ نُورًا وَقَدَّرَهُ مَنَازِلَ لِتَعْلَمُواْ عَدَدَ السِّنِينَ وَالْحِسَابَ

”Det är Han som skapade solen som ett bländande ljus och månen [som återger dess] sken, och som har utmätt dess faser, så att ni får kunskap om årens antal och uträkningen [av månader, dagar och timmar]…” [10:5]

Än en gång ser vi hur Allah binder räkningen av år, månader, dagar och timmar till solens och månens faser. En intressant iakttagelse är att det inte görs någon skillnad mellan solens och månens faser i versen. Det talar för att man inte bör göra skillnad i hur man ser på resonemanget kring fastställande av exempelvis bönetider (vilka är kopplade till solen) och månaders början och slut (vilket är kopplat till månen).

Utifrån detta kan det härledas att beskådandet [ru’ya] av månen är ett medel för fastställandet av månens nytändning och således månadens början. Det är dessutom den mest förekommande och enklaste av metoder då den inte kräver särskild utbildning eller vetenskap. Förenklande [taysîr] är en del av islam och detta är troligtvis orsaken till att hadîtherna tar upp just denna metod då muslimerna påbjuds att fastställa månaders infallande.

Detta indikeras i hadîthen: ”Vi är ett folk som inte är skriftlärda. Vi skriver inte och räknar inte. Månaden är så och så. Där han ﷺ menar att månaden ibland är 29 dagar och ibland 30 dagar.”

Denna hadîth kan användas för att bevisa giltigheten av uträkningar. Profetenﷺ beskriver att anledningen till varför de inte räknade är för att de inte var ett skriftlärt folk och således gavs en enklare metod för att fastställa månaders inträde. Det i sig indikerar att ifall de inte längre har egenskapen av att inte vara skriftlärda så skulle domen förändras och uträkningar skulle vara ytterligare en metod för att fastställa månaders inträde.

Det är dessutom viktigt att notera att hadîthen är en beskrivning av ett tillstånd och inte ett förbud mot att bli skriftlärda.

Ytterligare bevis från hadîtherna

Exempel på detta är hadîthen ”Fasta då ni ser den [nymånen] och bryt fastan då ni [åter] ser den”. Hadîthen säger dock ingenstans att andra metoder är förbjudna eller att vision är den enda metoden varigenom nymånen kan fastställas. Hadîthen nämner, enligt denna förståelse, skådandet just för att det är det vanligast förekommande och enklaste, inte för att andra metoder är otillåtna.

Något som ytterligare stärker förståelsen av att det viktiga är fastställandet av nymånen och inte visionens i sig är fortsättningen på samma hadîth: ”Fasta då ni ser den [nymånen] och bryt fastan då ni [åter] ser den, och om det är molnigt ska ni uppskatta för den.” och i vissa återberättelser ”fullfölj månaden som trettio dagar.” Dessa hadîther ger därmed ännu en metod (annan än skådande) för att fastställa månadens infallande. Denna metod är att uppskatta föregående månad till att bestå av trettio dagar. Då en mån-månad inte kan vara mer än trettio dagar så är det bekräftat att dagen efter trettio är den första av kommande månad och nymånen måste vara född, trotts att vi inte kan se den pga. moln eller annat som skymmer sikten.

Ytterligare ett perspektiv

En del lärda som valde att definiera själva beskådandet som orsak till månadens inträde argumenterar för att det viktiga är beskådandets möjlighet och inte att beskådandet måste skett i verkligheten. En utav de shafi’itiska rättslärda som lyfte fram detta argument är Ibn Qâsim al-’Izzi i hans metakommentar på al-Tuhfa:

( قوله ؛ لأن الشارع إنما أناط الحكم بالرؤية بعد الغروب إلخ ) فينبغي فيما لو دل القطع على وجوده بعد الغروب بحيث تتأتى رؤيته لكن لم توجد بالفعل أن يكفي ذلك فليتأمل

”Hans (Ibn Hajars) uttalande: ”för att Laggivaren har bundit domen till beskådandet efter solnedgång…” bör medföra, att ifall dess (nymånen) befintlighet efter solnedgång, på så vis att dess beskådande vore möjligt men inte sker i handling, med visshet påvisas, så är det tillräckligt, beakta därför detta.”

Redan innan Ibn Qâsim uttryckte en av den muslimska rättslärans giganter Ibn Daqîq al-’Îd [f. 625 e.H] denna åsikt i Sharh ‘Umdat al-Ahkâm:

وَاَلَّذِي أَقُولُ بِهِ: إنَّ الْحِسَابَ لَا يَجُوزُ أَنْ يُعْتَمَدَ عَلَيْهِ فِي الصَّوْمِ، لِمُفَارَقَةِ الْقَمَرِ لِلشَّمْسِ، عَلَى مَا يَرَاهُ الْمُنَجِّمُونَ، مِنْ تَقَدُّمِ الشَّهْرِ بِالْحِسَابِ عَلَى الشَّهْرِ بِالرُّؤْيَةِ بِيَوْمٍ أَوْ يَوْمَيْنِ. فَإِنَّ ذَلِكَ إحْدَاثٌ لِسَبَبٍ لَمْ يُشَرِّعْهُ اللَّهُ تَعَالَى. وَأَمَّا إذَا دَلَّ الْحِسَابُ عَلَى أَنَّ الْهِلَالَ قَدْ طَلَعَ مِنْ الْأُفُقِ عَلَى وَجْهٍ يُرَى، لَوْلَا وُجُودُ الْمَانِعِ  كَالْغَيْمِ مِثْلًا فَهَذَا يَقْتَضِي الْوُجُوبَ، لِوُجُودِ السَّبَبِ الشَّرْعِيِّ. وَلَيْسَ حَقِيقَةُ الرُّؤْيَةِ بِشَرْطٍ مِنْ اللُّزُومِ؛

”Den åsikt jag håller är att det inte är tillåtet att förlita sig på gällande fastan för att månens avskiljer sig från solen enligt det som astronomerna anser om att månaden enligt uträkningarna föregår månaden enligt beskådande med en till två dagar, då detta är att införa en rättslig orsak som inte stiftats av Allah den upphöjde, men om uträkningar påvisar att nymånen har kommit upp över horisonten på ett sätt som medför att den hade kunnat beskådas om inte det fanns hinder, så som exempelvis moln, så medförs obligatorie [att följa] för att den rättsliga orsaken finns (dvs. nymånen finns med möjlig siktning) och då det verkliga beskådandet, utav nödvändighet, inte är villkorat.”

Det vi ser tydligt är att imamen Ibn Daqîq al-’Îd tillåter att man handlar enligt uträkningar på villkoret att de är grundade inte på månens faktiska nytändning utan på möjligheten för oss att beskåda denna nytändning genom att den befinner sig över horisonten. Man skulle även för tydlighetens skull kunna tillägga att den ska vara över horisonten efter solnedgång då det är villkorat beskådandet hos de rättslärda.

Slutord

Som det har tydligt påvisats i artikeln är åsikten som tillåter följande av astronomiska uträkningar för att bestämma de islamiska månadernas början och slut en legitim åsikt grundad i ett legitim ijtihad och förståelse av Koranen och Sunnah. Denna åsikt är känd bland de lärda inom shafi’i-skolan men har även hållits av stora lärda även i bl.a hanafi-skolan och andra. Att åsikten anses vara legitim inom en av de fyra skolorna borde vara tillräckligt för att muslimer avstår från överdrivet fördömande av denna åsikt och de som håller den, vilket inkluderar giganter inom den klassiska rättsläran.

Notera

Det är även viktigt att beakta att många lärda i sina diskussioner utgick från att uträkningar endast medförde stark trolighet [ghalabat al-dhann] medan det i nutid medför visshet [yaqîn]. Detta är dock en annan fråga som trots relevans inte är helt avgörande. 

och endast Allah är all-vetande.

Salahuddin Barakat