Ibn Taymiyyah och Koranen - Att leka med ord

Ibn Taymiyyah och Koranen – Att leka med ord

بِسْمِ ٱللّٰهِ ٱلرَّحْمٰنِ ٱلرَّحِيمِ

*Detta är en fortsättning på artikeln: Ibn Taymiyyah, Salaf och Allahs tal.

Jag har ombetts ytterligare förklara Ibn Taymiyyahs åsikt kring Allahs tal och Koranen då en del försöker göra skillnad mellan orden Muhdath och Hâdith, för att försöka friskriva Ibn Taymiyyah från åsikten om att Koranen är tillbliven i betydelse av skapad. Som vi dock kommer att se, så håller inte argumentet.

Vad betyder orden rent språkligt och har de någon verklig språklig skillnad?

Både ordet Hâdith och Muhdath är två substantivformer som härleds ur ordet ha-da-tha som betyder att något sker eller blir till efter att det inte har varit. Om man söker efter ordet i klassiska ordböcker likt Lisan al-’Arab så berättas det dessutom att det är motsatsen till det eviga [al-qadîm].

Den enda verkliga skillnaden mellan hâdith och muhdath är grammatisk där muhdath [ism maf’ûl] betyder ’det tillblivna. och hâdith [ism fâ’il] betyder ’det tillblivande’ men som även den kan användas i betydelse av ’det tillblivna’ [ism fâ’il bi ma’na al-maf’ûl]. De är båda motsatsen till det eviga [al-qadîm]. Det krävs inte mycket kunskap i det arabiska språket för att inse detta.

Trots detta kan någon säga att detta enbart gäller den språkliga innebörden. Ibn Taymiyyah kanske har tillskrivit den en egen terminologisk innebörd. Låt oss därför se hur Ibn Taymiyyah använder begreppet.

Hur använder Ibn Taymiyyah begreppet ’hâdith’?

“och det (Allahs tal) kan kallas hadîth och hâdith men kan den kallas muhdath? De [Ahl al-Sunnah enl. Ibn Taymiyyah] har två åsikter kring detta. De som har för vana att endast använda för det som är skapad separat… enligt denna terminologi är det inte tillåtet…“

Han begränsar här förbudet mot att säga muhdath till att vara då man menar att det betyder ”skapat separat [makhlûq munfasil]. Denna begränsning och specificerande av de lärdas åsikt ger han så klart inga bevis för.  Efter egen förklaring om varför en del lärda förbjöd användandet av begreppet muhdath så säger han:

“Och dispyten mellan Ahl al-Sunnah är endast semantisk, då de är överens om att det [Allahs tal] inte är skapat separat.“

Efter ytterligare några rader säger han:

“Och INGEN utav dem sa att Koranen är evig [qadîm].”

I Majmû’ al-Fatâwa (12/54) säger han:

“Och INGEN utav dem (Salaf) sa att det specifika talet i sig är evigt, och INGEN utav dem sa att “Koranen är evig.”

Vad kan vi härleda från detta?

1. Han påstår att Allahs tal kan kallas för hadith, utan att ge några som helst bevis på det.
2. Att det finns två åsikter inom Ahl al-Sunnah om att kalla Allahs tal för muhdath, utan att ge bevis på det.
3. Han påstår att dispyten är enbart semantisk [lafthi] och inte verklig i innebörd. Vilket egentligen medför att den takfîr och tabdî’ som stora imamer utfärdade på de som sa att Koranen är ”muhdath” har skett på grund av en språklig dispyt om begrepp?!!
4. Att de enbart är överens om att Allahs tal inte är skapad separat [makhlûq munfasil] och inte att den inte är skapad på något sätt i överhuvudtaget.
5. Att INGEN av Ahl al-Sunnah har sagt att Koranen är evig.

Tydlighet genom resonemang

Vad Ibn Taymiyyah menar med begreppet ”hâdith” blir ännu tydligare när han förmedlar meningsmotståndarnas åsikter och resonerar med den. I Minhâj al-Sunnah (1/165) säger han:

“Och för de som sa (shi’iterna/mu’taziliterna) att han talar med Sin vilja och förmåga och Hans tal är tillblivet i annat [hâdith bi al-ghayr] eller skapad separat [makhlûq munfasil], är det omöjligt att Allahs tal är evigt.“

Lägg märke till hur begreppet hâdith används i “hâdith bi al-ghayr” och “makhlûq munfasil” används som substitut eller likvärdiga. Med andra ord, det Ibn Taymiyyah motsätter sig hos de som sa att Allahs tal är skapat eller tillblivet är att de menar att det är skapat eller tillblivet urskilt, separerat från Allah och i något annat.

Genom att dessutom påstå att Salaf endast motsatte sig detta slags urskilda skapade eller tillblivna av Allahs tal, öppnar han upp möjlighet för sig själv att säga att Allahs tal visst är tillblivet, inte i något annat, utan i Allah själv. Detta ska då vara någon slags tredje åsikt som förenar mellan de Mu’tazilitiska åsikten, som han återger ovan, om att Allahs tal är tillbliven eller skapat separat från Honom.

Finns det något ytterligare som stärker detta? Ja, i Minhâj al-Sunnah (2:379) säger han:

“Och då majoriteten (ibn taymiyyah syftar på de som följer hans åsikt) dispyterar med er så uppvägs dispyten mellan er och era shiitiska imamer och de som håller med dem. Då dessa (majoriteten enl. Ibn Taymiyyah) håller med er om att det är tillblivet [hâdith] men de säger: den är befintlig i Allahs väsen [qâ’im bidhatillah] De säger därför: vi har enat mellan era bevis och våra… Och om ni säger till oss: “Ni säger då att tillblivna ting befinner sig i Herren, säger de till er: ’Javisst detta är vår åsikt som det uppenbarade och det rationella pekar på.’”.

Finns det efter dessa stycken ett minsta tvivel på att ibn Taymiyyah anser att hâdith betyder tillbliven, enligt det sätt som shi’iterna och mu’taziliterna använder ordet; som ett substitut för muhdath och makhlûq och som motsats till evig [qadîm]? Den enda skillnaden är att de menar att Allahs tal är tillbliven och skapat separat från Allahs väsen medan Ibn Taymiyyah menar att det är tillblivet i Allahs väsen.

Vad har andra sunnitiska lärda sagt om specifikt ordet hâdith?

De flesta lärda avfärdar ordet muhdath i sina verk då det var det mest använda av mu’taziliterna baserat på versen 21:2 i Koranen som de försökte använda som bevis mot Ahl al-Sunnah. Det finns dock de som använder olika former av både ordet muhdath och makhlûq för att ytterligare betona dess förkastlighet.

Imam al-Ash’ari [d. 324 e.H] sa i Luma’ al-adillah (10): ”Koranen är Allahs tal och Allahs tal är en egenskap utav Hans väsens egenskaper och inget utav Hans väsens egenskaper är skapade [makhlûq], tillblivna [muhdath] eller tillblivande [hâdith].”

Imam al-Bayhaqi [d. 458 e.H] i al-I’tiqâd wa al-Hidâyah (94) sa: ”Koranen är Allahs tal och Allahs tal är en egenskap utav Hans väsens egenskaper och det är inte tillåtet att något utav Hans väsens egenskaper är skapade [makhlûq], tillblivna [muhdath] eller tillblivande [hâdith].”

Imam al-Baghawi [d. 510 e.H] i hans tafsir-verk (3:144) sa: ”Koranen är Allahs tal, uppenbarelse, nedsända och egenskap, varken skapande, skapad, tillbliven eller tillblivande [hâdith].”

Imam Ibn Hamdân al-Hanbali [d. 695 e.H] i Nihâyat al-Mubtadi’în (26), som är ett verk som han förklarar representerar Imam Ahmad Ibn Hanbals troslära, sa: ”Och Han talar med tal som är evig [qadîm], tillhörande Hans väsen [dhâtî], existerande, varken skapad, tillbliven eller tillblivande [hâdith] och liknar inte människors tal.”

Alla dessa imamer tillhör Ahl al-Sunnah och levde innan Ibn Taymiyyah. Efter att Ibn Taymiyyah populariserade begreppet hâdith så finner man självklart ännu mer kritik och avfärdande. Utav dem är ingen mindre än Imamen Ibn Hajar al-’Asqalani som i Fath al-Bâri sa:

”Där är ingen skillnad mellan skapad och tillbliven [hâdith], varken rationellt sett, textuellt eller enligt sedvänjan [’urf].”.

Och Allah vet bäst.