Kan de döda i graven höra de levande?

Fråga: Kan de döda i sina gravar höra de levande?

Svar:

﷽

En fråga av meningsskiljaktighet

Det är viktigt att inledningsvis nämna att detta är en fråga av viss meningsskiljaktighet men att majoriteten av de lärda är av åsikten att de döda kan höra och vet om den som besöker dem. En del nämner att de även kan se och känna samt påverkas av goda och onda handlingar som sker vid graven.

Imam Ahmad Ibn Hanbals åsikt

Imam Ahmad Ibn Hanbals åsikt i denna fråga är särskillt intressant utifrån ett metodologiskt perspektiv. Hans åsikt nämns i många hanbalitiska verk och intressant nog nämner al-Tamîmi [d. 410 e.H] denna åsikt i hans välkända trosläroverk kallad ”Den nobla imamen Ahmad ibn Hanbals troslära”:

”Och han [imam Ahmad Ibn Hanbal] brukade säga att profeterna är levande i sina gravar bedjandes och att den döda vet om sin besökare på fredagen efter gryningen inträde och innan soluppgången.”

Vi ser att imamen är av åsikten att de kan höra och känna till den som besöker dem. Dock specificeras detta till fredagen. Vad som gör det intressant är att det idag inte finns några autentiska hadîther som styrker denna åsikt av att specificera till fredagen. Varför valde han då denna åsikt? Troligtvis nåddes imamen av rapporter som han ansåg styrka denna åsikt och som vi kanske saknar idag.

Vad säger andra hanbaliter?

Den hanbalitiska shaykhen Mar’i Ibn Yûsuf al-Maqdisi säger:

”Och den döda vet om sin besökare på fredagen innan soluppgången. Detta är sagt av Ahmad [Ibn Hanbal]. I al-Ghunyah: Han [som ligger i graven] vet om honom [dvs. besökaren] vid alla tillfällen och vid denna tidpunkt [dvs. fredag innan soluppgång] är det mer betonat.

Ibn al-Qayyim sa: Hadîtherna och rapporterna påvisar att när än besökaren kommer, så vet den besökta om det och han kan höra hans tal och han finner ro i honom. Detta är generellt vad gäller martyrerna och andra och där finns ingen begränsad tidpunkt för detta.

Och den döda tar skada av ondska som sker hos honom och tar nytta av godhet. Shaykh Taqi al-dîn [Ibn Taymiyyah] sa: Det finns ett överflöd av rapporter om den dödes kännedom om hans familjs och vänners tillstånd i världen och att detta visas upp för honom och det har kommit rapporter om att han även ser och vet om vad som sker hos honom och finner glädje i det goda och finner smärta i det dåliga.”[1]

En intressant hadîth

Trots att det finns många starka hadîther som styrker majoritetens åsikt så finner jag en hadîth i denna fråga särskilt intressant. Den återges av många lärda, däribland Ibn Taymiyyah och hans elev Ibn al-Qayyim, och används som bevis i denna fråga:

Sändebudet ﷺ sa: ”Ingen man passerar sin troende broders grav, som han kände i det värdsliga livet, och hälsar på honom förutom att han [dvs den som ligger i graven] vet om honom och besvarar hälsningen.”[2]

Hadîthen refereras av Ibn Taymiyyah, Ibn al-Qayyim och andra tillbaka till den malikitiska hadîth-imamen Ibn ’Abd al-Barr som sägs ha bekräftat den som autentisk. Detta bekräftande återfinns dock inte i nutida upplagor av Ibn ’Abd al-Barrs verk.

Sammanfattning

Dessa texter är tydliga i att förmedla ett antal relevanta punkter:

1. De döda är medvetna och hör de som besöker deras grav.
2. De döda kan handla och således besvara hälsningar.
3. De döda påverkas av både gott och ont som sker kring graven.
4. De döda känner till deras familjs och vänners tillstånd.

Allt detta är självklart långt ifrån vad en del föreställer sig kring de döda där man till olika grader har påverkats av en nästintill ateistisk syn på döden och den döda, där man ser den döda som enbart stoft och döden som ett stort mörker. I verklighet så talar de muslimska texterna i allmänhet för en syn på gravlivet som en annan och djupare form av levande som på olika sätt relaterar till det världsliga livet.  

---

[1] Manâr al-Sabîl fi sharh al-Dalîl s.181

[2] Al-Istidhkâr 1:185