﷽
Imam Ahmad Ibn Hanbal är utan tvekan en av Ahl al-Sunnah wa al-Jamâ’ahs stora imamer men det råder tyvärr en hel del kontroverser och meningsskiljaktighet kring vilka åsikter han faktiskt höll.
Vad gäller hans förhållningssätt till de Koranverser och hadîther som tillskriver Allah egenskaper som kan missförstås likna Allah vid skapelsen, har denna meningsskiljaktighet lett till att man kan finna hanbalîtiska lärda som i stort är överens med resterande sunnitiska skolor och andra som kritiserats hårt för förkroppsligande [tajsîm] och förliknande [tashbîh] av Allah till skapelsen. Imam Ahmad själv har dock rapporterats vara tydlig med att tajsîm och tashbîh är något som avfärdas enligt Islam.
Imam Ahmads generella förhållningssätt [manhaj]
Enligt majoriteten av Ahl al-Sunnahs lärda var imam Ahmads och Salafs allmänna förhållningssätt [manhaj] till dessa texter det som kallas för tafwîdh och tanzih.
Tafwîdh innebär att man bekräftar dessa rapporter då de är autentiska och bekräftar det som tillskrivs Allah utan att yttra sig om dessa egenskapers innebörd då de tillskrivs Allah, utan man överlåter innebörden till Allah. I en autentisk rapport säger imam Ahmad Ibn Hanbal om de texter som nämner egenskaperna: ”Vi tror på dem och bekräftar dem och [vi yttrar] inget ’hur’ [kayf] och ingen innebörd [ma’na]…”.
Tanzîh innebär att man friskriver Allah från brister och avfärdar att Han på något sätt liknar skapelsen. Denna tanzih uttrycks ofta i slutet på yttranden om Allahs egenskaper och texterna som nämner dem genom att man citerar Koranversen vars innebörd är: “Inget är som Honom och Han är den Seende, den Hörande.”.
För mer informaton om tafwîdh kan ni läsa i artikeln om den hanbalîtiska imamen Ibn Qudâmah.
Imam Ahmad tolkar texterna [ta’wîl] när det behövs
Trots att imam Ahmads generella förhållningssätt var den av att inte uttala sig om innebörden utan överlåta den till Allah [tafwîdh] så har det rapporterats att han vid behov uttalade sig och tolkade dem [ta’wîl] på ett sätt som inte motstrider Allahs frihet från att likna skapelsen [tanzîh].
Imam al-Bayhaqi i Manâqib Ahmad återberättar med en autentisk kedja från Hanbal Ibn Ishâq att imam Ahmad sa:
”De försökte motbevisa mig genom att säga Surah al-Baqarah ”kommer” och Surah Tabâraka ”kommer”[1]. Jag sa då till dem: ”Det är belöningen[2] som kommer. Allah sa: ”Och din Herre kommer…”, det som ”kommer” är Hans makt [qudrah]. Sannerligen består Koranen av liknelser [amthâl] och lärdomar [mawâ’ith].”
Imam al-Bayhaqi bedömer denna rapport som autentisk och säger: ”och denna återberättarkedja [isnâd] har inte något damm över sig.” vilket är ett talesätt som indikerar att där inte finns några problem gällande denna kedjas autenticitet. Även Ibn Kathîr återger denna ta’wîl från imam Ahmad och återger likaså al-Bayhaqis bedömande av rapporten som autentisk utan att motsäga eller ifrågasätta rapporten.[3]
Imam al-Bayhaqi kommenterar dessutom denna rapport sägandes: ”I detta finns bevis på att han inte trodde på att ’kommandet’ [majî’] som återges i Skriften och ’nedstigandet’ som återges i Sunnah, till att vara förflyttande från en plats till en annan likt kommandet och nedstigandet av kroppar. Utan det är ett uttryck för manifestationen av Hans makts tecken…”.
Imam Ahmads ta’wîl bekräftas av ledande hanbalîter
Ibn Hamdân al-Hanbali bekräftar imam Ahmads ta’wîl
Ibn Hamdân al-Hanbali, sin tids ledande lärda inom Hanbali-skolan och kunskapen om imam Ahmads olika åsikter, sa: ”Ahmad tolkade om [ta’awwala] koranverser och hadîther likt versen om ”överläggningen” [58:7] och ”Allah kommer till dem” [2:210] och han sa: ”Hans makt och befallning” och [imam Ahmad tolkade] Allahs ord: ”Och din Herre kommer”, han sa: ”Hans makt. Ibn al-Jawzi nämner detta i al-Minhâj trots att han själv valde att passera verserna så som de kom utan förklaring [tafsîr]”.[4]
Al-Lâlakâ’i återberättar liknande händelse
”Hanbal Ibn Ishâq sa: Jag frågade Abu ’Abdullah Ahmad Ibn Hanbal om hadîtherna som återberättas från Profeten ﷺ : ”Allah stiger ner till världens himmel”. Abu Abdullah sa: ”Vi tro på dem och bekräftar dem och tillbakavisar inget utav dem ifall de har autentiska kedjor och vi avvisar inte Allahs sändebuds ﷺ yttranden och vi är förvissade om att det som Sändebudet ﷺ har kommit med är sanning.
Jag [Hanbal] sa då till Abu Abdullah: ”Stiger Allah ner till denna världs himmel?” Han sa: ”Det är vad jag sa”. Jag sa: ”Är Hans nedstigande med Sin kunskap eller med vad?”
Han [imam Ahmad] sa till mig: ”Var tyst om detta, vad är det med dig och denna sak? Låt hadîth passera så som den återberättades, utan ”hur” [kayf] och utan begränsning[5] [hadd] förutom med sådant som kommit till oss i rapporter eller Skriften; Allah sa: ”Gör inte Allah till föremål för jämförelser.” Han stiger ned hur än Han vill med sin kunskap och makt och storhet. Han omfamnar allt med sin kunskap, ingen beskrivare kan uppnå Hans ställning och ingen flyende kan hålla sig undan honom.”.”[6]
Vi ser i denna rapport att imam Ahmad:
- Är emot att ens lyfta dessa frågor och är snabb med att negera att likna Allah vid skapelsen.
- Man ska låta dessa texter passera utan hur och att begränsa en viss innebörd över en annan.
- I de alternativ som är möjliga och som imam Ahmad nämner men inte vill begränsa till en specifik utav dem återges INTE med sitt väsen [bi dhâtihi], bokstavligt eller liknande.
- Då imam Ahmad faktiskt återgav flera möjliga tolkningar så indikeras att det han motsatte sig begränsning till en specifik tolkning utan bevis från Koranen eller Haditherna och att man istället ska lämna detta till Allah, med andra ord göra tafwîdh al-Ma’na.
Qâdhi Abu Ya’lah al-Hanbali och Ibn al-Jawzi al-Hanbali
Ibn al-Jawzi al-Hanbali sa om Allah, den upphöjdes, ord: ”Tills Allah kommer till dem…”: ”En grupp bland Salaf brukade avhålla sig från att tala om frågor likt dessa och al-Qâdhi Abu Ya’la nämner om Ahmad att han sa att vad som avses med detta är: ”Hans makt och befallning.”. Han [Abu Ya’la] sa: ”Han [Ahmad] tydliggjorde det genom Allahs den upphöjdes ord ”Och din Herres befallning kommer” [6:158].”[7]
Imam al-Ghazâli återberättar från hanbalîterna imamer
Imam al-Ghazâli i Faysal al-Tafriqah säger: ”Jag har hört från de pålitliga utav hanbalîterna imamer i Baghdad säga att Ahmad Ibn Hanbal uttryckligen enbart tolkade om [ta’wîl] tre hadîther…”.[8]
Ibn Hazm al-Dhâhiri
Även om Ibn Hazm [f. 384 e.H.] inte är hanbalît är det intressant att även han bekräftade detta och sa: ”Vi har återberättat från Ahmad att han sa om ”Och din Herre kommer” att dess innebörd är: ”Din Herres befallning [amr] kommer.”[9]
Kritikernas invändningar och svaren
Trots att lärda som hadîth-imamen al-Bayhaqi och andra har bekräftat dessa rapporters autenticitet finns det ett fåtal hanbalîter som på olika sätt motsätter sig dessa rapporter. Utav dem är Ibn Shâqilâ, Ibn Taymiyyah, Ibn Rajab och liknande som starkt motsatte sig ta’wîl i allmänhet.
En del påstår bl.a. att Hanbal ibland återberättade fel[10] men de ger inga tydliga orsaker för varför Hanbal, som är en pålitlig och kompetent återberättare, skulle gjort fel i just dessa rapporter[11].
En del påstår, som orsak för svaghet och fel, att dessa rapporter motstrider det som är definitivt bekräftat från imamen. De brister dock i att lägga fram något bevis från honom som definitivt motstrider dessa rapporter. Det bästa man kommer med är generella uttalanden om att inte ge sig in i innebörden på dessa texter utan att låta dem passera så som de har återberättats utan tillägg eller borttagande.
Svaret på detta argument är att imamens generella förhållningssätt var utan tvekan att inte ge sig in i att förklara eller tolka dessa texter utan enbart bekräfta dem och erkänna dem samtidigt som han vidhöll att Allah är olik skapelsen. Detta motstrider dock inte att han vid behov och nödvändighet använde sig av omtolkning av texterna [ta’wîl] för att avfärda eventuella missuppfattningar. Det är just vad vi ser i dessa fall som rapporteras.
Det finns därmed inte någon verklig motstridighet mellan dessa rapporter om ta’wîl från Hanbal och andra och därför inte heller anledning för att ifrågasätta rapporternas autenticitet.
Slutord
Denna ta’wîl av imam Ahmad Ibn Hanbal är bekräftad som autentisk av många lärda både innanför och utanför Hanbaliskolan. Innanför Hanbaliskolan leder detta ämne oss oundvikligen till ett annat viktigt ämne: den interna hanbalîtiska meningsskiljaktigheten om vad imam Ahmads förhållningssätt och åsikter i trosfrågor faktiskt var? Detta ämne avses dock att behandlas i enskilda artiklar.
I detta fall bör företräde ges till Hanbals autentiska rapporter då han var en av imam Ahmads närmsta och mest kompetenta elever och bör således ges företräde över åsikter som tillhörde senare lärda som själva inte har studerat med imam Ahmad.
Det finns självklart sedan mer återberättat från de tidiga imamerna kring ta’wîl både med och utan kedjor som gör frågan så pass säker att det kan anses vara definitivt bekräftat att de, i begränsad utsträckning, använde sig av ta’wîl trots att deras generella förhållningssätt var tafwîdh.
Denna sak är tydlig i majoriteten av de sunnitiska imamernas återgivande, acceptans samt användande av dessa rapporter i sin bevisföring genom tiderna.
Och Allah vet bäst!
[1] Detta är enligt rapporter kommer dessa suror att ”komma” på domedagen och vara en hjälp för den som reciterat dem.
[2] Dvs av recitationen.
[3] Al-Bidâyah wa al-Nihâyah 10:354
[4] Nihâyah al-Mubtadîn s. 35
[5] Det som troligtvis syftas med begränsningar är att begränsa det till en viss innebörd så som resterande svaret sedan antyder. Det finns dessutom ytterligare en rapport som liknar denna men där orden ”utan ’hur’ [kayf] och utan innebörd [ma’na]” används. De två rapporterna är således inte motstridiga utan tydliggör varandra. Därtill kan man nämna att ordet ’hadd’ kan användas synonymt till definition och att definiera någots innebörd för att urskilja det från annat.
[6] Al-Lâlakâ’i, Sharh Usûl al-Sunnah s. 453
[7] Zâd al-Masîr s. 193
[8] Notera att Ibn Taymiyyah anklagade imam al-Ghazâli för att ha fel. Dock så levde imam al-Ghazâli innan Ibn Taymiyyah och vi har tydligt påvisat att även hanbalîtiska lärda som Ibn Hamdân, Abu Ya’la och al-Jawzi som tillskriver ta’wîl till imam Ahmad Ibn Hanbal. Det vore därför inte långsökt att hanbalîtiska imamer gjorde detsamma under imam al-Ghazâlis tid.
[9] Al-Fasl fi al-Milal wa al-Nihal 2:12
[10] Det är viktigt att notera att detta dessutom handlar om troslära och att en lärd som Hanbal skulle slarva i något sådant är långsökt. Ännu en sak att beakta är att Hanbal var en av de tre som stod imam Ahmad närmst och som hörde hela hans Musnad återberättad. Det var också så att han var utav de få som hade tillgång till imam Ahmad Ibn Hanbal under den tid han inte fick lära ut offentligt och detta genom hans släktskap, därför är det inte långsökt att han återberättade en del saker som andra inte återberättar.
[11] De verkar utgå i sin kritik från att al-Khallâls åsikt var att lämna de rapporter som Hanbali var ensam i att rapportera. Andra lärda inom skolan valde dock att acceptera dessa. Jag har dock inte stött på al-Khallâls egna ord från någon pålitlig källa eller med autentisk kedja som menar att det skulle vara en allmän princip han följde. Det verkar snarare vara så att det är en åsikt som har utvecklats över tid grundat i al-Khallâls uttalande om att Hanbal ibland återberättade sådant som han var ensam om, vilket i sig inte är en kritik av Hanbal.
Att vara ensam i att återberätta är inte ett försvagande av någon som enhälligt definierats som pålitlig [sadûq] och kompetent [thabt]. Den pålitliga och kompetenta personens unika återberättelser är accepterade så länge de inte kan bevisas vara avvikande [shâdh] genom att exempelvis någon mer kompetent återberättar det motsatta. Detta har i vårt fall inte bevisats!
Was Imam Ahmad ibn Hanbal an anthropomorphist as is alleged by the Salafis? Can you provide me examples of the sayings of Imam Ahmad that show he did not hold the anthropomorphic ‘aqida of the neo-Salafis, as they claim?
Imam Ahmad was not an anthropomorphist and to be more correct Salafis would not claim that he was. They do though ascribe to him certain anthropomorphistic dogma claiming that it is not anthropophism (tajsîm). Even complete books were falsely ascribed to him.
The problem is that the followers of imam Ahmad were early split into at least two “schools” where one of them is closer to the other sunni schools of thought and the other closer to or entered tajsim of different degrees into their beleifs. However we see that both early and later recognised sunni scholars from both within the school and outside refuted any such ascribtions to imam Ahmad. Amongst these were Abu al-Fadhl al-Tamîmi al-Hanbali, Ibn al-jawzi, al-Bayhaqi and many others that wrote specifically on this subject.
InshaAllah I’ll try to deal with this subject in a future article.
Wassalâm
Salahuddin