I den här delen, den andra i serien, är avsikten att belägga Guds existens.
Del 1: Islams samstämmighet: Epistemologi
Del 2: Islams samstämmighet: Guds existens
Universum – evigt eller inte?
För att besvara frågan om universums beskaffenhet skall vi till att börja med använda en satslogisk härledningsregel som Al-Ghazzali kallar Al-Sabr Wa-l-Taqsîm (latin: modus tollendo ponens). Metoden går ut på att begränsa de alternativa utgångarna för en sakfråga till endast två. Vid fall att man lyckas vederlägga ett av alternativen följer det av nödvändighet att det andra alternativet är det sanna – exempel på detta är följande syllogism:
(1) Universum har antingen (A) en början [dvs. är en tillblivelse], eller (B) är utan en början [dvs. är pre-existerande]. Det finns inget tredje alternativ.
(2) Universum är inte ‘pre-existerande’.
(3) Det följer därmed av nödvändighet att universum är en ’tillblivelse’.
Den andra premissen (2) går att belägga med hjälp av både logik och vetenskap.
Syllogism för premissen att universum inte är pre-existerande:
(1) Om universum är pre-existerande (och därmed evig), är det möjligt att hitta i den något som inte har en början i tiden.
(2) Men detta är omöjligt eftersom (A) alla tillblivelser i universum börjar att existera och förgår, och (B) varje tillblivelse har en orsak.
(3) Det följer därmed av nödvändighet att påståendet att universum är pre-existerande är omöjligt.
Vetenskapligt bevis för premissen att universum inte är pre-existerande:
För att belägga att universum inte är pre-existerande utifrån ett vetenskapligt hänseende vänder vi oss till den så kallade Big Bang-teorin. Enligt denna teori är universum ca. 13.8 miljarder år gammalt och började med en ”stor smäll”. Som stöd används bland annat Edwin Hubbles observationer från 1920-talet som visade att nästan alla galaxer avlägsnar sig från oss, och ju längre bort de är, desto snabbare avlägsnar de sig. Observationer av mer definitiv karaktär kom dock först med Arno Penzias och Robert Wilsons upptäckt av den kosmiska bakgrundstrålningen på 1960-talet, som bekräftade antagandet att ”Big Bang” lämnat en värmestrålning efter sig. Universum, vad vi kallar tid och rum, är således en tillblivelse som började att existera vid ett specifikt skede. Big Bang-teorin anses idag vara den mest vedertagna kosmologiska teorin om universums tidiga utveckling, och sätter därmed punkt för en fråga som av filosofer diskuterats i årtusenden – universum har definitivt en början.
Vad är orsaken bakom universums tillblivelse?
Först och främst vill vi tydliggöra att till skillnad från det ordinära och genom professor William Craig kända ”kosmologiska gudsbeviset” har vi i denna artikel inte för avsikt att försöka bevisa en ”första orsak” (där Gud är det första ledet i en kedja av händelser). Syftet är istället att bevisa Guds existens och att Gud är den som orsakar varje enskild tillblivelse. Efter att vi i tidigare punkt etablerat att universum är en tillblivelse, och därmed inte pre-existerande, måste vi av nödvändighet acceptera slutsatsen i följande syllogism:
(1) Varje tillblivelse har en orsak.
(2) Universum är en tillblivelse.
(3) Det följer därmed av nödvändighet att universum har en orsak.
Den första premissen (1) är ett allmänt accepterat axiom. Det är med andra ord en självklarhet att något som börjar att existera har en orsak. Detta axiom, som handlar om orsakssamband, kallas kausalitet och är dessutom ett grundläggande antagande i vetenskapen. Detta axioms korrekthet kommer även att bekräftas genom ett logiskt resonemang längre fram i artikeln. För att identifiera vad för slags orsak som är bakom universums tillblivelse använder vi oss av följande syllogism, som är en fortsättning på den föregående:
(4) Denna orsak är antingen (A) ’möjligt existerande’ [med allt vad det innebär], eller (B) ’nödvändigt existerande’ [med allt vad det innebär]. Det finns inget tredje alternativ.
(5) Denna orsak är inte ’möjligt existerande’.
(6) Det följer därmed av nödvändighet att något ’nödvändigt existerande’ orsakade universums tillblivelse.
Innan vi tar oss an utmaningen att belägga den femte premissen (5) skall vi gå igenom innebörden av att något är ’möjligt existerande’ respektive ’nödvändigt existerande’ som presenterades i den fjärde premissen (4).
Med ’möjligt existerande’ avses något där förhållandet mellan dess existens och icke-existens är jämlikt. Med andra ord är det något där både dess existens och icke-existens är acceptabelt för intellektet. Allt som börjar att existera [dvs. vad vi tidigare kallat ’tillblivelse’] tillhör i sitt ursprungstillstånd denna kategori. Som exempel kan nämnas en föreställd person med namnet Adam: Det finns inget som rationellt kräver att Adam existerar, det finns heller inget som rationellt kräver att Adam inte existerar. Adam är således ’möjligt existerande’. För att Adam skall gå från att vara ’möjligt existerande’ till faktiskt existerande måste en extern orsak föredra hans existens över hans icke-existens. Föreställ dig en vågskål i absolut jämvikt, där skålarna representerar existens respektive icke-existens. För att rätt skål skall tippa över, och Adams existens förverkligas, måste en extern orsak föredra att tynga skålen för existens över skålen för icke-existens. I annat fall kommer skålarna förbli i sitt ursprungliga tillstånd, i absolut jämvikt, och Adam kvarstå som blott ’möjligt existerande’. Detta resonemang bekräftar också axiomet i den första premissen (1) – att varje tillblivelse har en orsak.
Med ’nödvändigt existerande’ avses något som för intellektet ofrånkomligt måste existera. Det är så långt i artikeln inte etablerat att denna kategori verkligen finns. Målet är att när vi belagt den femte premissen (5) måste vi av nödvändighet acceptera existensen av den ’nödvändigt existerande’.
Belägg för premissen att denna orsak inte är ’möjligt existerande’:
När man argumenterar för att orsaken bakom universums tillblivelse är av kategorin ’möjligt existerande’ hamnar man i en så kallad oändlig regress – dvs. en orsakskedja utan ett slut. Vi återgår till exemplet med den föreställda personen Adam för att förklara problemet. På samma sätt som Adams existens endast kan förverkligas genom att en extern orsak föredrar hans existens över hans icke-existens, måste en extern orsak föredra universums existens över dess icke-existens. Om denna orsak i sin tur också är av kategorin ’möjligt existerande’, och därmed betingad av liknande förutsättningar som orsaken innan, fortsätter orsakskedjan ad infinitum (i all oändlighet) om inte något från kategorin ’nödvändigt existerande’ bryter kedjan och förverkligar universums existens. Eftersom universum de facto existerar är den femte premissen (5) korrekt och det följer därmed av nödvändighet att något ’nödvändigt existerande’ orsakade universums tillblivelse.
Intressant nog är det här som gudstroende och de mer sofistikerade ateisterna möts – i bekräftelsen av den ’nödvändigt existerande’. Stephen Hawking, den kända kosmologiforskaren från Storbritannien, publicerade 2010 boken ”The Grand Design” som blev omtalad i medierna eftersom den väldigt bestämt argumenterade för att Gud inte skapat universum. Hawking skriver, ”It is not necessary to invoke God” (s. 180). Vidare, ”Because there is a law like gravity, the universe can and will create itself from nothing [..] We’ve seen that there must be a law like gravity” (s. 180-181). För att kunna förklara universums uppkomst bekräftar således Hawking med all tydlighet att kategorin ‘nödvändigt existerande’ är en realitet. Skillnaden mellan hans och den gudstroendes förståelse är endast i hur man skall förstå den ’nödvändigt existerande’ och vad den skall kallas. Medan Hawking identifierar den ’nödvändigt existerande’ som gravitationslagen (som man ur ett vetenskapligt hänseende ännu inte ens riktigt förstått sig på), identifierar vi den som Gud, eller på arabiska Allah.
”Detta är Gud, er Herre, Sanningen. Vad finns vid sidan av sanningen annat än lögn och misstag?” [Koranen 10:32]
Författat av Mohammad Khalil
Sakgranskat av shaykh Salahuddin Barakat