En fråga som har ställts är om ifall imam al-Dhahabi verkligen har kritiserat hans lärare Ibn Taymiyyah och om ifall denna kritik är autentiskt tillskriven al-Dhahabi?

Denna frågeställning kommer tyvärr ofta från en salafistisk extremism som i princip och handling menar att Ibn Taymiyyah[1] står över all kritik och där hans ord används som en furqân, en måttstock varigenom sanning skiljs från falskhet. Verkligheten är dock att Ibn Taymiyyah var en väldigt kontroversiell lärd och trots att många prisade honom så var han samtidigt oerhört kritiserad av många samtida lärda, däribland hans elev, imam al-Dhahabi.

Imam al-Dhahabis hållning till Ibn Taymiyyah

Utan tvekan var imam al-Dhahabi i ung ålder en av Ibn Taymiyyahs elever och någon han påverkades mycket utav i både kunskap och annat. Imam al-Dhahabi upphöjer ofta Ibn Taymiyyah och berömmer honom oerhört mycket. Detta beröm är dock inte absolut och det verkar dock ha skett viss förändring av al-Dhahabis syn med tidens gång och med ålderns mognad vilket ledde till att han riktade viss kritik och klander mot Ibn Taymiyyah och hans åsikter. 

Imam al-Dhahabis kritik mot Ibn Taymiyyah

Objektiv kritik

Imam al-Dhahabi i Dhayl Tarîkh al-Islâm betonar vikten av objektiv och rättvis kritik och förklarar att det finns tre sätt att förhålla sig till lärda, däribland Ibn Taymiyyah:

”Det råder inget tvivel i att klander som kommer från den lärdes fiender inte beaktas. Detta då det är begär och ilska som driver dem till att inte vara opartiska och mot honom.

Inte heller beaktas berömmet från hans närstående och de som går till överdrift gällande honom. Detta då kärleken får dem att täcka över hans brister eller till och med se det som godheter.

De som beaktas är fromhetens och gudsfruktans folk från båda sidor, de som talar utifrån rättvisa och står upp för Allahs sak, även om det vore mot dem själva och deras fäder.”

Många års erfarenhet och undersökande

Det är viktigt att inte tro att imam al-Dhahabis kritik är grundad i förhastade domar eller partiskhet. Det är snarare tvärtom, imam al-Dhahabi var en stor beundrare av Ibn Taymiyyah och han hade stor kännedom om honom. Det är något som man kan bevittna i mycket av al-Dhahabis beröm av honom vilket verkar ha fått honom anklagad för överdrift och partiskhet. Detta gör denna kritik oerhört viktig och mer troligt förmildrad än överdriven.

Vad gäller hans kunskap om Ibn Taymiyyah och långa utredning säger imam al-Dhahabi i Bayân Zaghal al-Ilm:

”Vid Allah så har mitt öga inte sett någon mer lärd och starkare intellekt än mannen som kallas Ibn Taymiyyah, detta tillsammans med avhållsamhet gällande mat, klädsel och kvinnor … och jag har blivit trött genom att väga och undersöka honom till dess att jag blev uttröttad under långa år… ”

I hans kända verk Dhayl Tarîkh al-Islâm säger han också:

”Därför gällande denna man, har jag inga önskningar på något sätt alls om världslighet eller egendom eller ställning i det jag har sagt om honom [av beröm], detta med min fullständiga kännedom om honom.”

Bristande karaktär och uppträdande

Han fortsätter efter med att beskriva att orsaken för människors klander och kritik mot honom var orsakad av bl.a. hans högmod och egna brister:

”Han drabbades av ett starkt temperament och ilska och stränghet mot meningsmotståndaren som om han vore ett lejon i strid. Han bemötte inte meningsmotståndarna med gemytlighet och vänlighet. Han var sällan lugn och oftast inte diplomatisk. Han höll inte fast vid förfinande tal och god samtalston. Han uppvisar vördnad för de han sitter med vid ett tillfälle och förnedrar dem sedan vid flera tillfällen.”

Mörker och innovation

En annan art av kritiken berör Ibn Taymiyyahs deltagande i skolastisk teologi och filosofi som påverkade hans tillstånd negativt och ledde honom bort från Salafs väg som var att inte delta i dessa ämnen och dess argumentation. I stycket, där al-Dhahabi varnar för farorna av att fördjupa sig i teologi, filosofi och liknande ämnen säger han i Bayân Zaghal al-’Ilm:

”Om du har framgång i religionens grunder och det som följer det utav logiklära, vetenskap, filosofi, de klassiska åsikterna och intellektets inre och du med det håller fast vid Skriften och Sunnah och Salafs grunder samt slår ihop mellan det textuella och det rationella, så tror jag inte att du i detta kommer att nå Ibn Taymiyyahs ställning, må Allah vara barmhärtig mot honom[2]. Du har dock sett vad hans tillstånd ledde till, av felaktiga tillskrivningar av åsikter och fula angrepp på honom.[3] Han var innan detta på Salafs tillvägagångssätt för att sedan bli av olika färger. Hos en grupp av de lärda är han en bedragande [dajjâl], ljugande, kättare och hos andra utav de förståndiga och dygdiga [lärda] var han en framträdande och dygdig innovatör [mubtadi’] och hos andra är han förmörkad och skymd. Hos de generella utav hans följare är han försvararen av religionens gränser, uppbäraren av Islams fana och försvararen av den profetiska traditionen, och Allah är hjälparen.”

Detta är väldigt hård kritik då imam al-Dhahabi menar att Ibn Taymiyyah:

  1. Kom till att avvika från Salafs väg.
  2. Ansågs av de lärda med förnuft till att vara innovatör [mubtadi’].
Är kritiken berättigad?

Imam al-Dhahabi är tydlig i att den kritik och de prövningar Ibn Taymiyyah, trotts alla hans dygder, var berättigad och välförtjänt:

”Allah gav dem [meningsmotståndarna] inte makt över honom genom deras fromhet och storhet utan genom hans synder och det som Allah undanhöll honom och hans följare är mer [än det de fick utstå], och det som skedde med dem är enbart en del av vad de förtjänade. Ha därför inget tvivel kring detta.”

Meningsskiljaktighet mellan imam al-Dhahabi och Ibn Taymiyyah

Det är viktigt att förstå att imam al-Dhahabis beröm och kärlek inte förhindrar honom från att gå emot honom i sakfrågor, oavsett om de är grundläggande eller detaljer. Detta är då kärleken till en lärd kan vara stor så är kärleken till sanningen, som man är övertygad om, större. Imam al-Dhahabi uttrycker hans avvikelse från Ibn Taymiyyah i Dhayl Tarîkh al-Islâm då han säger:

”Därför gällande denna man, har jag inga önskningar på något sätt alls om världslighet eller egendom eller ställning i det jag har sagt om honom [av beröm], detta med min fullständiga kännedom om honom.

Men varken min religion eller mitt förnuft tillåter mig att dölja hans godheter och begraver hans dygder och lyfta fram synder han gjort som är förlåtna i Allahs vida generositet och överseende, dränkta i Hans hav av kunskap och givmildhet, må därför Allah förlåta honom och vara belåten med honom och vara barmhärtig mot oss om vi beger oss till det han begav sig till.

Detta trotts att jag skiljer mig från honom i frågor som är både grundläggande och detaljer, som jag tidigare har förklarat att hans fel i detta är förlåten, till och med kan han bli belönad av Allah den upphöjde för detta genom sina goda avsikter och sin strävan, och till Allah återvänder vi.

Trotts detta har jag skadats för mina yttranden om honom av både hans följare och meningsmotståndare, men Allah är nog för mig som stöd!”

Bayân Zaghal al-’Ilm och dess autenticitet

Imam al-Sakhâwi i al-I’lân bi al-tawbîkh säger: ”Jag har sett tillhörande honom (dvs. al-Dhahabi) en ärofull troslära och ett brev som han skrev till Ibn Taymiyyah som medför avfärdande av tillskrivelsen till honom av överdriven partiskhet.” Därefter citerar al-Sakhâwi avsnitt ur texten Bayân Zaghal al-’Ilm.

Bland de som har verifierat texten Bayân Zaghal al-’Ilm är den salafistiska al-Qûnawi som säger:

”Den dag då jag skrev mitt studie av ”Det gyllene rådet till Ibn Taymiyyah”[4] tvivlade jag tillskrivelsen av detta brev (dvs. Bayân Zaghal al-’Ilm) till imam al-Dhahabi. Sedan blev det tydliggjort för mig dess autentiska tillskrivelse, då jag fick veta att hans elev al-hâfith Khalîl ibn al-Kaykaldi al-’Allâ’i [d. 761 e.H] är en av de som har läst den inför al-Dhahabi och kopierat den och att tre lärda historiker har återberättat den och tillskrivit den till honom. Dessa är al-hâfith Ibn Hajar al-’Asqalâni, hans elev al-hâfith al-Sakhâwi [d. 902 e.H] och den lärda Ibn Tûlûn al-Dimashqi [d. 953 e.H] och där den sistnämnda tydliggjorde att han sett texten skriven med al-Dhahabis egna handskrift…”

Där råder med andra ord inget tvivel om dess autenticitet.

Sammanfattning

Hur ska man då förhålla sig till Ibn Taymiyyah? Likt man förhåller sig till andra muslimska lärda, man kan acceptera och avfärda. Det finns de lärda som är allmänt erkända som auktoriteter, respekterade av i princip alla lärda över skolorna. Sedan finns det lärda vari råder stor meningsskiljaktighet och som omringas av kontroverser. Ibn Taymiyyah hör tyvärr till de senare och människor överdriver ofta i både stöd och motstånd. Det vi inte kommer ifrån, hur än hans slutliga tillstånd var med Allah[5], är att i hans verk finns en hel del åsikter man bör beakta sig för.

Det är i dessa kontroversiella frågorna säkrare och tryggare för ens tro och religion att hålla sig till majoriteten av Ahl al-Sunnah wa al-Jamâ’ah.

Och Allah vet bäst!

[1] Ibn Taymiyyah (d. 728 e.H.) är troligtvis en av den muslimska historiens mest kontroversiella medeltida lärda. Åsikterna om honom från både hans samtida och efterkommande har gått vitt isär. Det finns de som förklarar honom till att vara kättare eller innovatör och det finns de som förklarar honom till att vara shaykh al-Islam och den främsta representanten för Salafs lära och förståelse. En del går, i praktiken, så långt att de i princip förklarar honom som domare över alla andra lärda och en måttstock för korrekt tolkning av Islam. Det är med andra ord Koranen, Sunnah och Ibn Taymiyyah som gäller. Denna extremism är problematisk utifrån olika perspektiv, inte minst för att Ibn Taymiyyah hade en del åsikter som var väldigt problematiska.

[2] Detta indikerar att detta skrevs av imam al-Dhahabi efter Ibn Taymiyyahs död.

[3] I den första upplagan av denna text inkluderas detta stycke: ”Du har dock sett vad hans tillstånd ledde till, utav kritik mot honom, övergivelse av honom, förklarande av villfarelse, kättarförklarande och förnekande i sanning och falskhet. Han var innan han trädde in i detta ämne upplyst och upplysande och levande enligt Salafs tecken. Därefter blev han förmörkad och skymd, bärandes på mörker hos många av människorna…”. Verifieraren av verket, al-Qûnawi, menar att imam al-Dhahabi troligtvis har själv ändrat texten och förmildrat den efter Ibn Taymiyyahs död. Att efterhand ändra texter var inte främmande för författare likt al-Dhahabi.

[4] Det gyllene rådet [al-Nasîha al-Dhahabiyyah] är ytterligare ett brev som skrevs av imam al-Dhahabi och som dessutom riktas som råd till Ibn Taymiyyah i väldigt hårda ordalag. Verifieraren al-Qunawi menar att den inte är autentisk medan andra menar att den är autentisk då manuskriptet som finns kvar än idag är skrivet av Ibn Qadhi Shuhbah och skriven av Qadhi Ibn Jamâ’ahs egna handskrift som är skriven av Abu Sa’îd al-’Allâ’is egna handskrift som i sig är skriven av imam al-Dhahabis egna handskrift. Budskapet är därmed återberättad av erkända lärda med en obruten kedja. Jag har dock valt att i denna artikel bortse från detta budskap dels för dess hårda ordalag och dels för dess disputerade autenticitet.

[5] Vad gäller Ibn Taymiyyahs personliga tillstånd så finns det starkt stöd för att han lämnade de mest problematiska åsikterna. Imam Ibn Hajar al-’Asqalâni, Qâdhi Shihâb al-Dîn al-Nuwayri och andra lärda återger Ibn Taymiyyahs handskrivna och bevittnade avståndstagande från dessa åsikter och ånger [tawbah]. Särskilt uttryckt i hans skriftliga tawbah finns exempelvis åsikten om Koranens natur där han lämnar åsikten om Koranens tillblivenhet och antar den klassiska sunnitiska åsikten om dess evighet. Det finns de som försöker sätta tvivel kring denna tawbah men den är historiskt bekräftat och bör inte avfärdas baserat enbart på tvivel.