Nyligen publicerades en artikel i Dagen.se av den kristna apologeten Tomas Samuel vars syfte var att avråda icke-muslimer att stödja tillåtandet av offentliga böneutrop i svenska städer. Även Ann Heberlein hoppar efter en kort tid på tåget och argumenterar för att tillåtelse av böneutrop bl.a. är ett krav på särbehandling och t.o.m. strider mot religionsfrihet. Detta görs främst genom att politisera böneutropet men även genom andra argument som kommer att utredas nedan.
Argument 1: Saklighet och auktoritativa juridiska verk
De främsta argumenten Samuel för mot offentliga böneutrop i Sverige är relaterade till böneutropets påstådda syfte. Han menar att böneutropet:
1. Kan liknas vid den muslimska flaggan.
2. Visar att folket i staden är muslimer.
3. Proklameras för att visa att allting och alla ska böja sig.
4. Ska proklamera Islam över landet eller staden.
Dessa syften påstås sedan vara baserade på en kommentar till ’Umdat al-Ahkam som påstås vara ”en av de viktigaste böckerna för islamisk juridik”.
Detta anspråk är kanske det viktigaste påståendet att bemöta då Samuel genom detta försöker påvisa dels att han är kunnig i den muslimska rättsläran och dels att det finns stöd för hans påståenden om vad böneutropet ”verkligen” innebär. Problemen med Samuels argument är flera:
1. Det är viktigt att förstå att Samuel först och främst refererar till en kommentar till en mindre hadîth-samling som heter ”Umdat al-Ahkâm”. Han berättar ingenstans vem författaren till denna kommentar är eller vilken tolkning kommentatorn representerar. Ingenstans ges möjligheten att bedöma verkets faktiska vikt inom den muslimska rättsläran.
2. Verket ’Umdat al-Ahkam är långt från att vara ett av de viktigaste juridiska verken. Det är inte ens ett juridiskt verk utan en hadîth-samling som enbart inkluderar fyra korta hadîther om böneutropet. Ingenstans i detta verk återges de saker som Samuel påstår.
3. Den som studerat muslimsk rättslära är medveten om att de verk och åsikter som uttrycks i juridiska verk som är flera hundra år gamla måste läsas med kontexten i betänkande.
4. Om vi, för argumentationens skull, säger att det som Samuel påstår om detta medeltida verk stämmer så vore det fortfarande fel att tillskriva alla svenska muslimer kommentatorns åsikter om böneutropets syften och funktion. Aldrig har en enskild imams åsikter setts gällande för alla muslimer i alla tider och platser.
Argument 2: Böneutropet kan liknas vid den muslimska flaggan.
Detta argument syftar troligen till att utmåla böneutropet till ett politiskt verktyg. Det kan utan tvekan finnas de som använder denna slags terminologi men jag vill påstå att detta inte går att finna i de klassiska muslimska verken och inte heller något som muslimer i stort bejakar. Dock så anser muslimska lärda generellt sett att böneutropet är en av islams yttre tecken eller symboler [sha’îrah] likt högtidsbönen och andra yttre praktiska moment i muslimskt praktiserande. Oavsett så strider detta inte på något sätt mot svensk lag och är således inte något verkligt argument.
Argument 3: Böneutropet ”ska proklamera Islam över landet eller staden”.
Vad Samuel menar med att proklamera Islam över en stad vet jag inte. Det verkar som att vissa kristna traditioner har en idé om att proklamerande innebär att uttala en sanning som ska gälla för en plats eller situation eller för att platsens invånare ska genom tvång eller liknande böja sig. En politisk deklaration av något slag. Om detta är vad som syftas så är detta inte böneutropets funktion.
Argument 4: Böneutropet visar att folket i staden är muslimer.
I traditionella homogena samhällen kunde det säkerligen vara så att böneutropet indikerade om staden var muslimsk eller ej. I vår tid och del av världen skulle det inte indikera mer än att det bor muslimer i staden. Detta är likt kyrkor och klockringningar som visar att det finns kristna i staden osv. På vilket sätt är detta ett problem? För andra än de som ser muslimers närvaro i Sverige som ett problem, borde detta inte vara ett problem.
Argument 5: Mobiltelefoner och Alarmklockor
Ännu ett argument som Samuel försöker föra mot böneutropen är att ”det (bönekall) behovet existerar knappt i dag eftersom vi har armbandsur, klockor på väggar, och i våra mobiltelefoner.”
Samuel tar sig här rätten att definiera vad en muslim har för behov och vilken roll böneutropet har. Böneutropet är förutom dess praktiska funktion ett andligt kallande som påminner och kallar den troendes hjärta och inre till Gud. Därför är muslimer uppmanade att kalla till bönen genom Athan även om de är ensamma i ett stängt rum och även om tiden för bönen sedan länge inträtt och t.o.m. har passerat. Bönekallet är således inte enbart en alarmklocka och kan enligt alla klassiska rättsskolor inte ersättas av en sådan. Böneutropet är en viktig del av muslimskt religionsutövande och andlighet. Det är f ö beklagligt att en kristen ska ta sig rätt att definiera vad muslimer behöver eller ej i sitt praktiserande.
Argument 6: Logiskt felslut i jämförelsen med kyrkklockor
Samuel yrkar på ett logiskt felslut då böneutrop jämförs med kyrkors klockringningar då man antar att likheter ur vissa aspekter innebär att de är samma sak. Även Heberlein för ett liknande resonemang.
Det är snarare Samuel som faller i ett logiskt felslut då han utgår från att de jämförda objekten måste vara lika utifrån alla aspekter för att en jämförelse ska vara relevant. Tvärtom så räcker det att de är jämförbara i de aspekter som är relevanta för argumenten. I detta fall är de båda religiösa manifestationer i det offentliga. För att Samuels invändning ska vara relevant måste skillnaden bevisas vara av relevant sett främst utifrån svensk lag. Låt oss därför analysera de påstådda skillnaderna som huvudsakligen är två:
1. ”Kyrkklockor är inte en bekännelse, då det bara är ett musikaliskt ljud.”
Att påstå att kyrkors klockringningar enbart är musikaliskt ljud är en grov överförenkling och t.o.m. en felaktighet. Klockringningarna har ett tydligt symboliskt värde och ett tecken på befintligheten av kristna och deras kyrkor i en stad. De proklamerar m.a.o. kristendomens befintlighet utöver andra budskap så som kall till bön eller markerande av dop, bröllop eller dödsfall.
Därutöver är det ur laglig synpunkt irrelevant att de rymmer ett budskap så länge budskapet inte bryter mot någon lag. Kyrkor genom symboler, texter och annat för ständigt ut budskap i offentlighet. Likaså är det offentliga rummet fyllt av kommersiella, politiska och andra budskap som människor tycker olika om.
2. ”De (kyrkklockor) är inte till för att visa på makt och kontroll över landet.”
Det finns inga som helst belägg för att böneutropet är en maktuppvisning eller syftar till att kontrollera ett land. Det finns ingen av de erkända klassiska rättslärda som säger att ett land blir muslimskt eller hamnar under muslimsk kontroll enbart för att muslimer kallar till bön. Inte heller är det den avsikt som svenska muslimer har med böneutropet. Sådana argument spär tyvärr på konspirationsteorier om muslimsk invasion och dold islamisering.
Med andra ord är skillnaderna irrelevanta och jämförelsen väldigt gällande. De är båda yttre religiösa manifestationer som rymmer både budskap och symbolvärde.
Argument 7: Påtvingad trosbekännelse och frihetens gränser
Samuel påstår att i detta argument att “En av de enklaste rättigheterna är att ingen ska bli tvingad att lyssna på en trosbekännelse han inte tror på” och även att ”Din frihet slutar där min börjar”.
Både Samuel och Heberlein för detta argument och verkar ha en väldigt snäv och underlig tolkning av religionsfriheten. Detta är beklagligt då sådana slags tolkningar i slutändan leder till att även kristna i längden riskerar begränsa sin religionsfrihet.
Att våra sinnen förnimmer saker vi inte tror på eller som t.o.m. kränker oss är en självklarhet i en liberal demokrati med yttrandefrihet. Detta kan inte ses som ett begränsande av friheter, snarare så möjliggör detta yttrandefrihet. Det finns inget som heter ”rätten till att inte behöva lyssna på sådant jag inte tror på”, ännu mindre att det finns frihet från att bli kränkt. Inskränkningarna på yttrandefriheten är tydligt definierade i lagen och det Samuel nämner finns helt enkelt inte.
Religionsfrihet skyddar individen från att bli påtvingad en viss livsåskådning men den kan omöjligt innebära ett skydd från andra människors bekännelse, även då det är offentligt. Religionsfrihet innebär inte frihet från att se andra utöva sin religion och nyttja sin religions- och yttrandefrihet.
Som muslim utsätts mina sinnen ständigt för saker jag inte tror på eller står för. I ett land som Sverige, där yttrandefrihet och religionsfrihet råder bör varken kristna eller muslimer kräva särbehandling för att slippa höra det man inte tycker om. Särskilt när det medför inskränkningen på den andres yttrandefrihet eller religionsfrihet. Inte heller kan dessa begränsas enbart för att de inte stämmer överens med majoritetsbefolkningens traditioner eller kultur.
Argument 8: Stegvist ökande av böneutrop
Samuel argumenterar vidare och säger: ”Många andra moskéer kommer ha samma begäran, inte bara två gånger i veckan utan fem gånger per dag”.
Detta argument används troligen för att påvisa någon slags stegvis islamisering som icke-muslimer behöver vara rädda för. Vad gäller sakfrågan ser jag dock inga hinder för att böneutropet ska kunna ske dagligen fem gånger om dagen. Kyrkor är inte begränsade att kalla till bön enbart till en dag i veckan så varför ska moskéer vara det. Dessutom så kallar moskéer till bön fem gånger om dagen i flera icke-muslimska huvudstäder så som Englands och USAs. Varför ska Sverige vara sämre än dessa i att ge muslimer deras rätt att fullt ut praktisera sin religion?
Argument 9: Krav på särbehandling
Heberlein för ett bisarrt argument om att muslimer kräver särbehandling. Det är snarare Heberlein som kräver särbehandling av muslimer genom att inskränka på just deras religionsfrihet. Hon kräver dessutom särbehandling för sin egen del då hon yrkar på att böneutropet kränker hennes obefintliga ”rätt att slippa oönskade religiösa inslag i offentlighet”, oönskade av Ann Heberlein såklart. Vi muslimer är dock inte intresserade av särbehandling. Det vi efterfrågar är att vara lika inför lagen.
Argument 10: Religionsfrihet innebär att slippa religion
Heberlein försöker argumentera för att böneutropet strider mot religionsfriheten genom att påstå att religionsfrihet ”innebär rätten att slippa religion, exempelvis i det offentliga rummet”. Vart hon får denna egendomliga tolkning från vet endast Gud. Europakonventionen är dessutom tydlig med att religionsfriheten innebär ”frihet att ensam eller i gemenskap med andra, OFFENTLIGT eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor”.
Menar Heberlein att denna rätt att slippa religion i det offentliga även inkluderar rätten att slippa skolavslutningar i kyrkan, morgonandakter i SR, predikningar i SVT, religiösa symboler på kyrkor, luciatåg och kristdemokraterna.
En annan metod som används för att inskränka människors religionsfrihet är att definiera religion till att enbart handla om privat tro och tycke. Heberlein gör detta exempelvis då hon säger: ”att människor får tycka, tänka och tro vad de vill bör vara en självklarhet i varje demokrati”. Vad hon glömmer att nämna är att människor också har rätt att utöva sin religion, vilket intressant nog är det första som nämns i den svenska lagen. Utövande inkluderar missionerande, organiserande och praktiserande så som böner.
Slutord
Tyvärr verkar både Samuel och Heberlein ha sin utgångspunkt i att muslimerna har en (dold) politisk agenda och att de inte har berättat vad böneutropet verkligen handlar om; ett politiskt maktutövande. Därför påstår Samuel att han sakligt ska redogöra för vad muslimer faktiskt avser med böneutropet. Även Heberlein tar på sig att bestämma åt alla svenska muslimer vad syftet med böneutropet är.
Redogörelsen är dock allt annat än saklig. Tvärtom rymmer den flera viktiga felaktigheter som får mig att starkt ifrågasätta Samuels påstående om att vara f d imam.
Slutligen är det viktigt att minnas att offentliga symboler och manifestationer av islam är ett viktigt erkännande av Sveriges största religiösa minoritet. Dessa bör vara lika självklara som kristna, judiska eller andra i ett land med mångfald och som står för religions- och yttrandefrihet.