Salaf och Salafismen - ett annat perspektiv

Ordet Salaf är väldigt flitigt använt i vår tid utan att de flesta har någon större insikt i vad det står för. Dessutom har många muslimer under historiens gång, men särskilt i vår tid, missbrukat begreppet genom att antingen tillskriva sig själva eller sina åsikter till de lärda från al-Salaf al-Salih för att finna legitimitet. Ännu fler är de som ovetandes går på den lockande retoriken om att följa Salaf och som resultat dras in i en väldigt sekteristisk, ytlig och skadlig miljö. Då begreppet Salaf har blivit ett så pass viktigt begrepp i muslimernas vardag är det viktigt att förstå det väl och eventuell problematik som finns kring begreppet och dess nutida användande.

Viktigt att belysa är att syftet med artikeln inte är att avfärda begreppet eller dess innebörd, utan att ge muslimerna en djupare, mer nyanserad och balanserad bild av detta begrepp och dess innebörd. Detta är särskilt viktigt för att inte begreppet ska missbrukas och användas i en sekteristisk diskurs, utan att man istället ska förhålla sig till begreppet och dess användande med större ödmjukhet och tolerans.

Vad betyder begreppet Salaf?

Ordet salaf är ett arabiskt ord som rent språkligt betyder föregångare.[1] Dock används begreppet inom den muslimska traditionen tillsammans med begreppet Sâlih [rättrådig], dvs. al-Salaf al-Sâlih, för att beteckna de rättrådiga muslimerna från de tre första generationerna. Detta begrepp har sin grund i ett antal hadîther där den kändaste och viktigaste är en där Profeten ﷺ säger: ”de bästa människorna tillhör min generation, och sedan de som följer dem, och sedan de som följer dem, därefter sprider sig lögnen.”[2]

Vilka inkluderas i Salaf?

Det finns ingen enhällig definition om vem som inkluderas i al-Salaf al-Sâlih. Vissa lärda begränsar dem till följeslagarna och andra inkluderar deras efterföljare [al-tabi’în]. De flesta begränsar dem till de tre första generationerna i enlighet med ovan nämnda hadith. Dock råder det viss diskussion kring begreppet generation [qarn] och dess innebörd? Åsikterna är många och en del lärda uppskattade generation i tidsintervall där en generation kan vara allt ifrån 20 till 120 år.[3] Andra lärda sa att de tre generationerna är följeslagarna [sahâba], deras följare [tabi’în] och deras följare [atbâ’ al-tabi’în] där den sista utav dem dog ca 220 e.H., och denna åsikt anses vara den mest korrekta enligt Imam al-Nawawi och andra kända hadithvetare.[4] Det relevanta är att förstå att det i slutändan är en tolkningsfråga baserat på spekulativa bevis [adillah dhanniyyah].

Vad innebär det att de är de bästa generationerna?

Även detta är diskuterat bland de lärda. Är var och en från den första generationen bättre än var och en från den andra generationen osv., eller kan någon från den andra generationen vara bättre än någon från den första? Bortsett från de tidiga följeslagarna [al-muhajirun wa al-ansar] vari det inte råder någon meningsskiljaktighet gällande deras föredragna ställning hos Gud, så finns det diskussion och meningsskiljaktighet i frågan.[5] Majoritetsåsikten hos Ahl al-Sunnah wa al-Jama’ah är att denna ställning gällde följeslagarna generellt och var och en utav dem har en högre ställning hos Allah än var och en utav de som följde dem.[6] Den andra åsikten, som finns inom Ahl al-Sunnah wa al-Jama’ah är den som bland andra hålls av imamen Ibn ’Abd al-Barr al-Mâliki, anser att denna föredragna ställning var en generell ställning för generationen i sig och specifika individer från senare generation kunde uppnå en högre ställning är specifika individer i generationen innan.[7] Även här är det viktigt att inse att det är en tolkningsfråga baserat på spekulativa bevis [adillah dhanniyyah].

På vilket sätt är de ”bättre”?

De lärda har diskuterat detta företräde av rang och man är tydlig om att det inte handlar om att man nödvändigtvis har fler och frommare handlingar för att man levde under Profetens ﷺ tid, men man anser att de har företräde då de har spelat en väsentlig roll i etablerandet, bevarandet och förmedlandet av budskapet på bästa sätt och i en kritisk tid.

Ett annat slags företräde som direkt antyds i hadîthen om de tre främsta generationerna är att lögn och falskhet var sällsynt.

Ett tredje slags företräde är att det anses vara en period vari muslimerna generellt sett hade mer och djupare kunskap om och förståelse av religionen än efterkommande generationer. Anledningen till detta är att de var närmre till den profetiska tiden och för att de behärskade det arabiska språket bättre.

Salafs förståelse – Hade de verkligen EN förståelse?

Ett väldigt utbrett missförstånd är att Salaf endast hade en förståelse av Koranen och Sunnah. Tvärtom så är det tydligt från hadîth-samlingarna, Tafsîr-verk och annan tidig litteratur att de lärda från Salaf förstod Koranen och Profetens ﷺ uttalanden på olika sätt och hade således olika åsikter i både mindre trosfrågor, rättsliga och politiska frågor. Det är tydligt för vem som än studerar dessa böcker att meningsskiljaktigheterna var många och den ”salafitiska” enhälliga förståelsen av Koranen och Sunnah, som ständigt åberopas, är sällsynt. Man kan i princip öppna vilket som helst av de större verken för att själv bekräfta detta.

I följeslagarnas generation rådde meningsskiljaktighet främst (men inte uteslutande) i rättsliga frågor då trosfrågor sällan diskuterades och det finns därför väldigt lite ”förståelse” återberättat från följeslagarna gällande trosfrågor.[8] Det relevanta är dock att det är tydligt att man inte haft endast en metod [manhaj] i att förstå och tolka Koranen och hadîtherna.

Alla grupper tillskriver sig en Salaf

Verkligheten är så att förfalskande av hadîther och sekter uppstod redan under följeslagarnas levnadstid och blev fler för varje generation. Dessa olika sekter hade följare som var hadîthlärda, rättslärda, koranlärda osv.[9] Likaså florerade en mångfald av åsikter och tolkningar där en del idag ses som avvikande eller problematiska. Alla dessa sekter gjorde anspråk på att representera ”ursprungsislam”.

Det blir därför felaktigt och missvisande att tala om muslimerna som levde i de tre första generationerna som en enhetlig skola, förståelse eller manhaj i annat än ett fåtal frågor vari konsensus rådde.

Är förståelsen av enskilda eller ett fåtal bland al-Salaf ett bevis?

Trots den djupa kunskapen som fanns bland Salaf så finns det inga bevis i Koranen och Sunnah som ger ofelbarhet i förståelse eller åsikt till någon annan än profeterna [må Allahs frid vara över dem]. Enskilda från Salaf får inte ges profetisk status där deras åsikter blir nödvändig sanning och lag. Ingen av dem gjorde någonsin anspråk på att deras åsikt eller förståelse var skyddad av Allah och det var tvunget för alla andra att lyda dem, tvärtom så argumenterade de för sina avsikter och drog tillbaka sina åsikter när de bevisats fel.[10] Följeslagaren ’Abdullah ibn ’Abbas sa: ”Allas åsikter kan accepteras och avvisas förutom Profetens ﷺ.”[11]

Även Ibn Taymiyyah pekar på detta då han säger: ”Och det är även så att många utav al-Salaf hade fel i många av dessa [tros]frågor medan de var överens om att inte göra takfîr p.g.a. detta. Exempelvis förnekade en del följeslagare att den döda kunde höra den levandes kallelse, och en del utav dem förnekade att Himmelsfärden var i vaket tillstånd, och en del av dem förnekade att Muhammad ﷺ såg sin Herre, och en del av dem har berörande kalifatet och vem ges företräde av följeslagarna [avvikande] åsikter som är kända… [12]

Om det är så att lärda bland de tidigaste generationerna kunde ha felaktiga förståelser och tolkningar, hur är det då inte med lärda som kom mycket senare likt Ibn Taymiyyah och andra som i vår tid har fått en nästintill helig status i vissa rörelser?[13]

När är Salafs förståelse ett definitivt bevis?

Salafs förståelse i en fråga är ett definitivt[14] bevis då den stöds av deras samstämmighet [Ijma’], d.v.s. då alla lärda från Salaf är överens om en viss åsikt. Beträffande Ijma’ finns det dock två viktiga saker att tänka på.

Det första är att många muslimska lekmän begår ett stort misstag då de inte skiljer på återberättandet av Ijma’ i en viss fråga och dess faktiska befintlighet.[15] Det finns många som återberättar att det råder samstämmighet i en viss fråga utan verkliga belägg för det. Detta är ett relativt tidigt och utbrett fenomen som de rättslärda känner väl till och som redogörs för i de flesta större verken i jurisprudens [Usul al-Fiqh]. Vad som utgör ett bevis är dock dess faktiska befintlighet, och för att det ska utgöra ett definitivt bevis måste dess befintlighet fastställas bortom all tvivel, och det i sig är relativt sällsynt. Det räcker alltså inte med att en eller två lärda återberättar denna Ijma’.[16]

Det andra är att Ijma’ som bevis inte är begränsad till de tre första generationerna. De bevis från Koranen och Sunnah som ger Ijma’ legitimitet gör inte skillnad på tidsepok, dock anser en del att det mer troligt att Ijma’ nåddes i de första generationerna och en minoritet, däribland Imam Ahmad ibn Hanbal, ansåg att det endast var praktiskt möjligt under just följeslagarnas tid.

Vem återberättar Salafs åsikter?

Detta är en viktig fråga då det finns de som tillskriver allt de anser vara korrekt till Salaf utan att ha en verklig referens. Detta är särskilt tydligt hos en del lärda som har avvikande åsikter, då de kan tillskriva Salaf i princip vad som helst, hur långsökt det än är. Man tillskriver Salaf de mest invecklade teologiska detaljerna fastän det mest utmärkande bland Salaf är att de sällan gav sig in på det.

Ett exempel på just detta är Ibn Taymiyyah som exempelvis tillskriver Salaf åsikten om att Allahs tal [kalâmullah] är skapat i dess enskilda form [hâdith al-ahâd] och evig i dess art [qadîm al-naw’]. Detta är utan tvekan en åsikt som är grundad på filosofisk argumentation och använder Kalam[17]-terminologi, något som Salaf aldrig ens uttalade sig om och ännu mindre hade man konsensus i denna fråga. Ibn Taymiyyah kom sedan att lämna denna åsikt men det finns en idag de som gör samma misstag och tillskriver denna åsikt till Salaf.

Detta bör uppmuntra oss till kritiskt tänkande och att själva försöka studera och undersöka ämnen och inte enbart förlita oss på andrahandskällor.

Förståelsen av Salafs förståelse

Då det som återberättas från Salaf sällan är djupgående förståelse eller fördjupad teologisk diskussion eller ens utvecklade resonemang kommer deras uttalanden vara generella och ofta tvetydiga. Detta har lett till en diskussion och meningsskiljaktighet kring vad deras förståelse faktiskt var och vad de menade med det de sa. Ett exempel på det är deras uttalanden kring Allahs egenskaper som föder diskussionen om vilken som var deras metod, Tafwidh al-Ma’na eller Tafwidh al-Kayf?

Problemet idag är dock att de flesta som tillskriver sig själva till Salaf, gör allt annat än att faktiskt läsa Salafs böcker och undersöka frågorna själva. Man följer blint nutida ”imamer” utan att själva någonsin undersöka frågorna djupare. Man överlämnar m.a.o. sin tro till nutida ”imamer” vars kunskap är tvivelaktig och vars metoder ofta är långt från hederliga. Man följer därmed inte Salafs förståelse utan nutida imamers förståelse av Salafs yttranden, som i många fall kommer från obekräftade rapporter och icke-autentiska verk.

Salafs manhaj enligt traditionell sunni-islam

Det är dock inte ovanligt att finna klassiska sunnitiska imamer referera till Salafs lärda men det sker främst genom att man refererar till något vari råder konsensus. I få fall särskiljs Salafs tillvägagångssätt från efterträdarnas [khalaf]. Majoriteten av de klassiska lärda ser dock inte deras tillvägagångssätt som det enda utan antingen som det mest lämpliga i allmänhet eller som det mest lämpliga för just för sin tid.

Det är därför en stor skillnad mellan detta slags refererande till Salaf och det nutida sekteristiska användandet av deras åsikter.

Manhaj al-Salaf och Salafism

Begreppet Manhaj al-Salaf är ett begrepp som självklart inte förekom bland Salaf själva, ännu mindre på det sekteristiska sätt som det används på idag. Begreppet har tyvärr blivit en innovation [bid’a] som lett till ytterligare splittrande av muslimerna. Utan tvekan ser man en ny sekt definieras, en sekt som likt andra sekter gör anspråk på att ha hela sanningen och att endast de representerar den sanna trosläran och sanna förståelsen av Islam. Detta anspråk är kännetecknande för sekter men avvisas starkt genom både textuella bevis och muslimsk historia.

De sunnitiska imamerna från de tidigare generationerna har inte sett något behov av att tillskriva sig någon annan inriktning än just Ahl al-Sunnah wa al-Jama’ah, trots deras medvetenhet om hur pass inkluderande begreppet är av meningsskiljaktighet och skolor. Vad de dock har haft är olika skolor inom troslära, rättslära eller annat som alla faller under Ahl al-Sunnah.

Vad är skillnaden mellan en sekt och en skola?

Det kanske mest särskiljande mellan en sekt (firqah) och en skola (madhhab) ligger i sanningsanspråket och synen på andra. En sekt ser sig oftast vara de unika besittarna av den hela absoluta sanningen. De är exkluderande och ger ingen legitimitet till andra. En skola å andra sidan ser sig som en av flera legitima skolor och ser sig inte som unika besittare eller representanter av hela sanningen.

Att skolorna är tillskrivna vissa individer (oftast grundaren) är kanske det största tecknet på att de ser sig själva som en skola och inte en sekt som representerar hela islam, till skillnad från Salafismen. Detta är för att ingen av dem skulle våga få för sig att begränsa hela sanningen, Ahl al-Sunnah eller Islam till skolans grundare eller lärda. Man bejakar legitimiteteten av andra skolor och tolkningar.

Ett tydligt och historiskt exempel på detta är imam al-Tahâwis introduktion till sin troslärotext: ”Detta är en redogörelse av trosuppfattningen hos Ahl al-Sunna wa al-Jamâʿa, enligt skolan (madhhab) tillhörande religionens rättslärda; Abu Hanîfa… ”. Genom denna introduktion klargör han sin metod och skolan samtidigt som han indirekt erkänner legitimiteten av andra skolor i troslära inom Ahl al-Sunnah.[18]

Är Salafismen en modern sekt eller en klassisk skola?

Svaret går att finna i följarnas egna anspråk och genom att studera historien. Om man frågar en salafist vad Salafism är så får man ungefär dessa svar: ”Salafism betyder att man tillskriver sig ursprunglig islam och inte att man tillskriver sig någon specifik individ.” eller ”salafism är bara en synonym till att följa den rena islam i dess ursprungliga form”.

Det är viktigt att förstå att salafismen inte gör anspråk på att enbart utgöra en skola under Ahl al-Sunnah i exempelvis trosläran likt Ash’ari-skolan eller inom rättsläran likt Hanafi-skolan. Detta skulle strida mot den salafistiska sekterismen och bejaka mer än en skolas legitimitet. Det finns snarare en ofta uttalad vilja att urskilja sig från traditionell sunni-islam, som finns bevarad inom dess kända skolor, genom att kalla sig för salafister.

Salafismen gör med andra ord anspråk på att vara de ENDA som verkligen är sunniter fullt ut och de som i sanning representerar al-Salaf al-Sâlih. Denna sektmentalitet om något bevisar att de inte alls representerar Ahl al-Sunnah wa al-Jamâ’ah förhållningssätt (manhaj).

Är Salafismen en eller flera sekter?

Det intressanta är dock att Salafisterna [salafiyyah] har aldrig setts som en utav dessa sunnitiska skolor och inte heller omnämns dessa som någon grupp i den muslimska historien. Salafismen som rörelse eller sekt är utan tvekan en modern företeelse som inleddes i Najd i nutida Saudi Arabien av Muhammad Ibn ’Ab al-Wahhab [d. 1792] och därför kallas de ofta för Wahhabiter av meningsmotståndare. Rörelsen är ideologiskt sett starkt influerat av Ibn Taymiyyahs åsikter och tolkningar[19].

Likt de det tenderar att ske med de flesta sekter har salafismen idag splittrats in i ytterligare undersekter där de alla gör anspråk på att representera den sanna förståelsen och ”ursprungsislam”. Vad de i praktiken har meningsskiljaktighet i och gör anspråk på att representera är Ibn Taymiyyahs förståelse av Salafs förståelse av urkunderna. De interna konflikterna med takfîr (kättarförklaringar), varningar och liknande kan ibland vara värre än de mot andra muslimer.

Slutord

Begreppet Salaf eller al-Salaf al-Sâlih är i grunden ett positivt begrepp som refererar till lärda i den första muslimska eran som bestod av fromhet och kunskap men även öppenhet och bejakande av meningsskiljaktighet. Det är därför problematiskt att en nutida rörelse eller sekt försöker kidnappa detta begrepp och genom det kalla till okunskap, ytlighet, trångsynthet och sekterism.

Begreppet används idag på ett sätt som det inte har använts på innan. Det används för att i sekteristisk anda särskilja en liten minoritet av muslimerna som gör anspråk på att representera ”ursprungsislam” och där majoriteten av muslimerna ses som innovatörer eller avfällingar. Saker och ting blir dock inte sanna bara för att man kallar dem för ”sanning” och anspråk måste backas av bevis, som man saknar. Man följer alltså inte Salaf bara för att man väljer att kalla sig för Salafi.

Att Salafismen sedan har kommit till att bli starkt förknippat med extremism och terrorism är ytterligare ett problem som vi inshaAllah kommer att behandla i en egen artikel.

Och Allah vet bäst.

[1] Ibn Manthur, Lisan al-’Arab 6:330

[2] Bukhari, Muslim, m.fl.

[3] Nawawi, Sharh Sahih Muslim, 16:84

[4] ’Asqalani, Fath al-Bari, 11:335/ Nawawi, Sharh Sahih Muslim, 16:85

[5] ’Asqalani, Fath al-Bari, 7:6

[6] Nawawi, Sharh Sahih Muslim, 3:138

[7] Ibn ’Abd al-Barr, al-Istidhkar, 1:190

[8] Orsaken till det är bl. a. deras kunskaper i det arabiska språket och dess användande samt deras närhet till Uppenbarelsens period.

[9] Vi kan exempelvis se att imam al-Bukhari och andra hadith-lärda återberättar hadîther i sina verk från människor som exempelvis tillhörde Khawârij, Shî’a och andra sekter.

[10] Studera gärna haditherna som talar om samlandet av Koranen i bl.a. Sahih Bukhari som ett av många exempel på detta fenomen.

[11] Tabarani i Mu’jam al-Kabir. Liknande återberättas från Mujahid, Malik och andra tidiga lärda.

[12] Majmû’ al-fatâwa 12:492

[13] Detta är en stor skillnad mot vad vi bevittnar hos en del muslimer som antingen upphöjer sina egna åsikter eller åsikter som tillhör lärda de favoriserar samma auktoritet och felfrihet som Allahs eller Profetens ord ﷺ. De säger ”Allah säger” och ”Profeten ﷺ säger”, men vad de egentligen lägger fram är deras förståelse av Allahs och Profetens ﷺ ord. En förståelse som kan vara antingen korrekt eller felaktig och således antingen accepteras eller avvisas.

[14] Om Ijma’ [de lärdas samstämmighet] medför ett definitivt bevis [dalil qat’i] är i sig starkt ifrågasatt. Många lärda i jurisprudens [Usul al-Fiqh] anser att bevisen för Ijma’ i sig aldrig når upp till visshet och är således inte definitiva [qat’iyyah]. Och om inte grunden är spekulativ [dhanni] så blir även resultatet spekulativt.

[15] Detta misstag är ett av många som görs pga. bristande kunskaper i islamisk jurisprudens [Usul al-Fiqh]. Missförstånd kring begreppet ijma’ har t.o.m. lett till att vissa muslimer utropar andra till att vara kättare utan någon verklig orsak. Vi ber Allah om tid till att adressera detta ämne i en egen artikel.

[16] Al-Ghazali, al-Mustasfa, 1:158

[17] Kalam är namnet för det rationella teologiska vetenskapen som blev väldigt populär tidigt i den muslimska historien och som brukades för att bemöta bl.a. den hellenistiska filosofins utmaning på den muslimska trosläran.

[18] Detta kan vi veta genom att han omöjligen skulle få för sig att begränsa Ahl al-Sunnah till enbart Hanafi-skolans imamer. I annat fall hade det räckt att han skrev enligt Ahl al-Sunnah utan att nämna skolan. Hans syn på andra imamer från andra skolor och de tillhör Ahl al-Sunnah är tydligt i hans andra verk.

[19] Ibn Taymiyyah i sig har influerats starkt av en särskild strömning inom hanbalismen där han i princip blir denna strömningens främsta teolog [mutakallim] och försvarare. Denna hanbalitiska strömning kallas av en del teologer för al-Hashawiyyah.