Denna artikelserie har för avsikt att visa islams samstämmighet[1] ur ett rationellt och vetenskapligt hänseende. Den kommer huvudsakligen utgå från den islamiska teologen imam al-Ghazzalis (d. 1111) texter[2] och tankar. Al-Ghazzali anses vara en av de viktigaste tänkarna i den islamiska intellektuella traditionen, och har bland annat kallats Hujjat al-Islam (”Islams bevis”), Zayn al-Din (”Skönheten i religionen”) och Jami’ al-’Ulum (”Samlaren av vetenskaperna”). Han är fundamental för flertalet av de islamiska vetenskaperna, inklusive Kalam (Skolastisk teologi), Fiqh (Rättslära), Usul al-Fiqh (Rättsmetodik) och Tasawwuf (Andlighet). I den här delen, den första i serien, kommer vi ägna oss åt en epistemologisk [3] genomgång.
Del 1: Islams samstämmighet: Epistemologi
Del 2: Islams samstämmighet: Guds existens
Metoder för härledningen av bevis
”Den nåderike har lärt [er] Koranen. Han har skapat människan och lärt henne att [tänka rätt] och uttrycka sig klart. ” [Koranen 55:1-4]
Imam al-Ghazzali förklarar i Al-Qistas al-Mustaqim att Gud i Koranen har tillkännagivit olika metoder för härledningen av bevis. Dessa metoder baseras på människans förmåga att medvetet eller omedvetet dra korrekta slutsatser utifrån givna påståenden. Systematiseringen av denna förmåga och dess olika metoder, så kallade härledningsregler, brukar spåras till den grekiska filosofen Aristoteles. Genom användningen av härledningsregler kan man bilda vad som kallas syllogismer. Denna vetenskap är idag känd som logiken. Ett exempel från Koranen där en syllogism används är berättelsen i Surat al-Baqarah om profeten Abrahams möte med den gudsförnekande kungen Nimrod. Abraham sade: “Min Herre är Den som skänker liv och skänker död.” [Kungen] svarade: “Jag skänker liv och jag skänker död!” Abraham insåg att det skulle vara svårt för Nimrod att inse sitt fel, och sade då till honom: “Gud låter solen gå upp i öster; låt den då gå upp i väster!” Och [kungen], som förnekade sanningen, blev förstummad av häpnad. I Surat al-An’am, med hänvisning till denna berättelse, förkunnar Gud, ”Dessa är Våra argument, som Vi gav Abraham när han tvistade med sina stamfränder.”
Syllogismen vars slutsats Nimrod tog till sig är alltså enligt följande:
(1) Den som låter solen gå upp är Gud.
(2) Min gudom kan låta solen gå upp.
(3) Därför är min gudom Gud, och inte du, Nimrod.
En berättigad invändning mot detta tillvägagångssätt att leda bevis kan vara, ”Jag ifrågasätter inte att slutsatsen av nödvändighet följer av de två givna premisserna, så länge man bekräftar dem såsom de är; men vad ålägger en person att överhuvudtaget bekräfta premisserna?”
Som svar på detta presenterar Al-Ghazzali i Al-Iqtisad fi al-I’tiqad sex tillvägagångssätt som gör det möjligt för en person att erhålla kunskap och därmed uppfatta olika påståenden som korrekta.
Tillvägagångssätt för att erhålla kunskap
“Befatta dig inte med det som du inte riktigt vet; ditt öra och ditt öga och ditt hjärta skall [alla en Dag] tillfrågas om detta.” [Koranen 17:36]
Det första: sinnesintryck. Med detta avses det som kan erhållas genom den externa eller interna uppfattningsförmågan. Vi ska exemplifiera detta genom följande syllogism:
(1) Varje skapelse har en orsak.
(2) Det finns skapelser i världen.
(3) Därför måste dessa skapelser i världen ha en orsak.
Påståendet att det finns skapelser i världen (2) är en premiss som man måste bekräfta, eftersom man uppfattar genom den externa uppfattningsförmågan förekomsten av individuella djur, växter, moln och regn, och även ljud och färger. På samma sätt känner man till genom den interna uppfattningsförmågan förekomsten av smärta, glädje och sorg i kroppen.
Det andra: axiomen. Med detta avses självklarheter för intellektet. Ett känt exempel är att allt som börjar att existera har en orsak, som dessutom är ett grundläggande antagande i vetenskapen. Andra kända axiomen finns i matematiken, såsom att det hela är större än delen.
Det tredje: tawatur (massåterberättade rapporter). Med detta avses kunskap om något som erhålls genom en så pass stor mängd vittnesmål att det vore otänkbart att det återberättade inte stämmer. Exempel på detta är existensen av staden Jerusalem i Palestina. Även om man själv inte varit där, kan man vara säker på att staden existerar baserat på en stor mängd personer som oberoende av varandra vittnat om detta.
Det fjärde: bekräftade premisser. Med detta avses användningen av ett påstående vars korrekthet redan härletts – med något av de tre tidigare nämnda tillvägagångssätten som grund – som en premiss i en ny syllogism. Efter att man lyckats påvisa att världen är en skapelse, kan man exempelvis använda denna förvärvade kunskap som en premiss i enlighet med följande:
(1) Varje skapelse har en orsak.
(2) Världen är en skapelse.
(3) Därför har världen en orsak.
Det vore alltså irrationellt att förneka att världen är en skapelse (2) när det vid ett tidigare skede redan blivit etablerat.
Det femte: uppenbarade sanningar. Med detta avses information som hämtas av uppenbarelserna, såsom Koranen. Detta tillvägagångssätt är naturligt relevant endast till den som erkänner, eller blivit intellektuellt övertygad om, den åberopade uppenbarelsens äkthet.
Det sjätte: motståndarens övertygelser. Med detta avses användningen av en motståndares övertygelse som en premiss för att härleda diverse slutsatser. Detta kan vara användbart när man vill slå hål på sin motståndares doktriner.
Vetenskap i förhållande till urkunderna
I Al-Munqidh min al-Dalal uppmuntrar Al-Ghazzali till en distinktion mellan vetenskap och religion och att man bör acceptera vetenskapliga fakta så länge de är obestridliga. Han skriver, ”De matematiska vetenskaperna behandlar aritmetik, geometri och astronomi. Men inget i dem förutsätter förnekandet eller bekräftandet av religiösa spörsmål. Tvärtom, de berör noggrant observerade fakta som inte kan på något sätt förnekas när de blivit kända och förstådda.” Förståelsen är att de autentiska urkunderna är källor för absoluta sanningar som inte strider med de sanningar som härletts med hjälp av intellektet. Dessa sanningar kompletterar snarare varandra. I sin Tahafut al-Falasifa tillägger Al-Ghazzali att om den bokstavliga innebörden av en autentisk återberättelse (sahih hadith) motsäger sig obestridliga vetenskapliga fakta vore det ”enklare att tolka den metaforiskt än att förkasta frågor som är definitivt sanna”. Den bokstavliga innebörden av återberättelsen i fråga anses i detta fall alltså inte vara den avsedda, eftersom den avsedda innebörden av verserna i Koranen och autentiskt tillskrivna hadither till profeten Muhammad [saw] inte strider med intellektet och det vetenskapligt bekräftade.
Vidare i Al-Munqidh min al-Dhalal poängterar Al-Ghazzali faran med att förneka obestridliga vetenskapliga fakta, ”Sannerligen är brottet som utförts mot islam stort av den som antar att islam skall förfäktas genom förnekelsen av dessa matematiska vetenskaper”. Ett yttrande som summerar Al-Ghazzalis inställning, och i förlängningen även det sunnitiska förhållningssättet, hittas i Al-Iqtisad fi al-I’tiqad, ”Förnuft tillsammans med uppenbarelse är ljus på ljus”.
Mot bakgrund av, och med utgångspunkt från, denna epistemologiska genomgång är vi förberedda att tackla frågorna som denna artikelserie har för avsikt att behandla.
Författat av Mohammad Khalil
Sakgranskat av shaykh Salahuddin Barakat
Noter
[1] Titeln är inspirerad av engelskans “Coherence of Islam”.
[2] Verken som kommer användas är först och främst Al-Iqtisad fi al-I’tiqad (En. Moderation in Belief), Al-Qistas al-Mustaqim (En. The Correct Balance), Al-Munqidh min al-Dalal (En. Deliverance from Error) och Tahafut al-Falasifa (En. The Incoherence of the Philosophers).
[3] Epistemologi eller kunskapsteori är läran om kunskap.