Förord

Jag fick för några dagar sedan en förfrågan om att klargöra för förhållandet mellan gravdyrkan och handlingar som tabarruk enligt klassisk sunnitisk rättslära. En del verkar mena på att den som söker välsignelse [tabarruk] i föremål efterlämnade av Sändebudet ﷺ eller som han har berört begår något enhälligt otillåtet eller t.o.m. begår avgudadyrkan [shirk] och gravdyrkan eller något som leder till det.[1]

Denna artikel har som syfte att enbart lyfta fram ett fåtal av många exempel på en tillåtande syn på att söka välsignelse i profetiska reliker [tabarruk bi al-athâr al-nabawiyya] i syfte att klargöra att denna handling för en muslim inte har med avgudadyrkan eller gravdyrkan att göra.

 

Kort om Barakah och Tabarruk

Barakah är det arabiska ordet för välsignelse och tabarruk betyder att söka välsignelse. Välsignelse i sig betyder “att utöka” eller “utökande av godhet”. Vad som åsyftas är att då något välsignas av Allah så utökas nyttan och godheten i denna. I Koranen och Sunnah så nämns det exempelvis att särskilda tider, platser och personer är välsignade och exempel på dessa är Allmaktens natt, Masjid al-Aqsa och Jesus ﷺ. Att exempelvis utföra böner under dessa välsignade tider eller platser utökar den andliga nyttan och belöningen.

Imam Ahmads åsikt om tabarruk

I Imam Ahmad Ibn Hanbals al-’ilal wa ma’rifat al-rijâl återberättas det att hans son ’Abdullah säger: ”Jag frågade honom [imam Ahmad] om en man som berör Profetens predikstrappa [minbar] sökande välsignelse genom berörande [yatabarrak bimassihi] och kysser den, och han gör med graven detsamma eller liknande avseendes med det att komma närmre till Allah? Han sa: ”Det är inget fel i det. ”[2]

Imam al-Dhahabi sa i Siyar a’lâm al-Nubalâ’ om Imam Ahmad Ibn Hanbal:

”Och utav hans uppträdande: ’Abdullah Ibn Ahmad[3] sa: ”Jag såg min fader ta ett utav Profetens hårstrån och sätta den på sin mun och kyssa den, och jag har för mig att jag såg honom sätta den på sitt öga och han doppade den i vatten och drack det för att söka läkning. Jag såg honom även ta Profetens behållare och skölja den i vatten och sedan dricka från den. Jag såg honom även dricka från Zamzam-vatten sökandes läkning, och även stryka utav det sina händer och ansikte.”

Jag säger (Imam al-Dhahabi): Vart befinner sig den nitiska klandraren av Ahmad då det är bekräftat att Abdullah frågade sin far om den som berör profetens predikstrappa [minbar] eller det profetiska rummet och han svarade: ”Jag ser inget fel i det. ”Må Allah skydda oss och er från khawarijs åsikt och från innovation.”

Lägg märke till imam al-Dhahabis klassificerande av förnekare av denna handling som khawârij och innovatörer.

 

Ibn ’Umar ogillade att den profetiska graven berördes

I Mu’jam al-Shuyûkh kommenterar imam al-Dhahabi en rapport från Ibn ’Umar om att han ogillade att man berörde Profetens grav ﷺ:

”Han ogillade det för att han såg det som dåligt uppträdande [gentemot Sändebudet ﷺ].[4] Dock frågades Imam Ahmad om att röra och kyssa den profetiska graven och han såg inget fel i det, detta återberättas av hans son Abdullah ibn Ahmad.

Om det då sägs: ”Varför har inte följeslagarna gjort detta, så svaras det[5]: För att de såg honom levande och fylldes utav honom och kysste hans hand och nästintill stred om det kvarblivna av hans wudhû’-vatten och de delade upp hans renade hår vid dagen av den stora vallfärden och ifall han ﷺ spottade så hamnade det nästintill alltid i någons hand som strök saliven över ansiktet.[6] Så vad gäller oss som aldrig har fått uppleva denna största av möjligheter så slänger vi oss över hans grav med närmande, beundran, beröring och kyssar. Har du inte sett hur Thâbit al-Bunâni[7] brukade kyssa [följeslagaren] Anas ibn Mâliks hand och sätta den på sitt ansikte sägandes: ”Detta är en hand som har rört Sändebudets hand ﷺ”. Och dessa saker sker inte från en muslim för annat än deras oerhörda kärlek till Profeten ﷺ då den troende har befallts att älska Allah och Hans sändebud mer än han älskar sig själv, sina barn och resten av människorna… Har du inte sett hur följeslagarna i sin oerhörda kärlek till Profeten ﷺ sa: ’Ska vi inte knäfalla [sujûd] inför dig?’ och han sa: ’Nej’.

Om han hade tillåtit dem hade de knäfallit inför honom ett knäfallande av ärande och vördnad [sujûd ijlâl wa tawqîr] inte ett knäfallande av dyrkan, likt knäfallandet av Yûsufs bröder inför Yûsuf ﷺ. Samma sak säger vi om en muslims knäfallande inför Profetens grav ﷺ för att visa aktning och vördnad inte utgör otro [kufr] utan gör denne till olydig och likaså den som ber [i rikting] till graven.”

 

Hur förhåller sig imam al-Dhababi till den som gör sujûd till den profetiska graven?

I Siyar a’lâm al-Nubalâ’ säger imam al-Dhahabi om den som inte uppträder korrekt vid den profetiska graven:

”Men den som besöker honom ﷺ och uppträder dåligt eller knäfaller [sujûd] inför graven eller gör något som inte är tillåtet, då har denna gjort något gott [dvs. besöket] och något dåligt. Denna ska då läras upp vänligt och Allah är förlåtande och barmhärtig. För att vid Allah blir en muslim inte tagen av skrik, kyssande av väggar och stort gråtande förutom genom kärleken till Allah och Sändebudet ﷺ. Hans kärlek är därför måttstocken och skiljesnöret mellan Paradisets och Eldens invånare, så besökandet av hans grav ﷺ är utav de bästa handlingarna av närmande [till Allah] …”

 

Utgör tabarruk avgudadyrkan?

Vi har sett med ganska tydliga texter att söka välsignelse i ett föremål inte utgör en dyrkan av föremålet. Den som studerar Koranen och Sunnah kommer snabbt fram till att välsignelse finns att söka i specifika tider så som Allmaktens natt, platser så som Mecka, Medina och al-Quds, personer så som Profeterna ﷺ och välsignelse finns t.o.m. att finna i maten vi äter.  Att påstå att den som utför tabarruk, även om det är i något man inte anser vara välsignat, utgör inte avgudadyrkan på något sätt.

Dessutom om tabarruk skulle vara förbjudet då det kan leda till avgudadyrkan då borde förbudet först och främst beröra Sändebudet ﷺ då det kan argumenteras att risken för att upphöja honom till gudomlighet är större än i annat. Dock vet vi att i princip alla lärda är överens om tillåtenheten att söka välsignelse i Profetens reliker och kvarlevor ﷺ.

 

Hur kan vi veta att de reliker som är kvar är autentiska?

Muslimerna har sedan följeslagarnas tid lagt oerhörd vikt vid de profetiska relikerna och ärvt de generation efter generation. I många fall förvaras de i välkända platser hos muslimska ledare och sedan museum och i andra fall hos familjer och släkten och tas fram vid särskilda tillfällen och högtider. I de bästa fallen finns ägarna under tidens gång nedtecknade. Inom den muslimska rättsläran krävs god trolighet och inte absolut visshet för att handla och i många fall uppnår de god trolighet samtidigt som det inte finns anledning, religiöst sett, till att misstro muslimer som besitter dessa reliker.

 

Slutord

Som vi kan se väldigt tydligt så är påståendena om att söka välsignelse i profetiska reliker väldigt tydliga och det går att finna liknande hos väldigt många andra lärda. Förhoppningsvis kan vi följa upp denna artikel med fler som berör ämnet.

Det allra viktigaste är dock att se hur de stora imamer likt al-Dhahabi förhåller sig till de muslimer som går över gränserna och begår övertramp när det handlar om dessa frågor. De är så långt ifrån den nutida extrema takfirismen som det går där man på ännu lösare grunder än de givna i texten ovan förklarar och dömer ut muslimer till att vara gravdyrkare och avgudadyrkare. Vi avslutar därför med imam al-Dhahabis ord: ”Må Allah skydda oss och er från khawarijs åsikter och från innovationer”.

 

 

 

 

[1]  Det är viktigt att inledningsvis förstå att det gällande dessa frågor ibland råder konsensus bland de lärda kring deras tillåtenhet, så som att söka välsignelse i exempelvis Profetens hår, och ibland råder där meningsskiljaktighet så som att beröra och kyssa den profetiska graven. Det viktiga dock är att minnas att ingen förutom extremistiska takfirister dömer dessa handlingar till att vara avgudadyrkan eller gravdyrkan.

[2] Det finns ytterligare en åsikt rapporterad från Imam Ahmad om att det är ogillat av att beröra just graven och inte minbar. I argumenten som hanbali-skolans lärda framför är att det inte hade nått imamen att någon av de tidigare generationerna hade berört graven medan det hade nått honom att de hade berört predikstrappan [minbar] sökande välsignelse. Man kan självklart ha olika åsikter om vilken åsikt har starkast stöd men oavsett vilken man väljer så ser vi att det ingenstans är tal om shirk, gravdyrkan eller ens otillåtenhet [harâm]. Det framgår dessutom tydligt att det inte är handlingen av tabarruk han motsätter sig.

[3] Abdullah är imam Ahmads son.

[4] Det är även åsikten bland andra lärda och en del har syftat på det dåliga uppträdandet och andra har gett andra orsaker likt att det är icke-muslimers tillvägagångssätt eller dylikt. Ingen har dock motsatt sig handlingen av att söka välsignelse [tabarruk] i sådant som Sändebudet r rört och ännu mindre har någon påstått att det är shirk, gravdyrkan eller liknande.

[5] Det har återberättats av åtminstone två av de kända följeslagarna, Abu Ayyub al-Ansari och Bilâl al-habashi att de berörde den profetiska graven då de besökte den. Rapporten om Abu Ayyub al-Ansari är återberättad i Musnad Ahmad, Hâkim och dömd till att vara autentisk av bl.a. imam al-Dhahabi och rapporten om Bilâl al-habashi är bl.a. återberättad av Ibn ’Asâkir och dömts som autentisk av imam al-Subki, al-Samhûdi och al-Shawkâni

[6] Alla dessa handlingar är bekräftade i autentiska hadîther i samlingar likt Bukhâris och Muslims.

[7] Thâbit al-Bunâni är en av de lärda tâbi’în och dog ca 120 e.H.