Ibn Qudâmah al-Maqdisi om Allahs egenskaper

Varför är Ibn Qudâmahs åsikt relevant?

I denna artikel redogörs för ett av de klassiska sunnitiska förhållningssätten till de texter som på något sätt tillskriver Allah egenskaper [akhbâr al-sifât] enligt den kända hanbalitiska imamen Ibn Qudâmah al-Maqdisi. Det finns tre faktorer som gör just denna imam intressant:

  1. Han är en av de erkända imamerna inom den sunnitiska traditionen och särskilt inom den hanbalitiska skolan.
  2. Han förmedlar sin förståelse av de tidiga generationernas [salaf] och hadith-lärda.
  3. Han var inte systematisk teolog (mutakallim) och tillhörde inte den Ash’aritiska sunnitiska teologiskolan. Tvärtom så motsatte han starkt den systematiska teologin [’ilm al-kalâm] och dess skolor.

En av de hanbalitiska erkända imamerna, Ibn Rajab al-Hanbali, beskrev Ibn Qudâmahs verk i troslära med dessa ord i Dhayl al-Tabaqât: ”Hans verk i religionens grunder (trosläran) är av yttersta förträfflighet. Det mesta är enligt hadîth-imamernas tillvägagångssätt, fyllda med hadîther och återberättelser likt Imam Ahmad och hadîth-imamerna tillvägagångssätt. Han ansåg inte att man skulle ge sig in med teologerna i teologins detaljer inte ens om det var för att vederlägga dem och detta är Ahmads och föregångarnas förhållningssätt.  Han var en stark följare av det återberättade både när det handlade om troslära eller annat och han ansåg inte att man fick uttala sig genom uttryck som inte hade återberättats. Han uppmanade till att erkänna och låta passera det som har återberättats i Skriften och Sunnah utav egenskaper utan förklaring [tafsîr], beskrivning [takyîf], liknande av Allah till skapelsen [tashbîh], förvrängning [tahrîf], tolkning [ta’wîl] eller förnekande av Allahs egenskaper [ta’tîl].” [1]

Hur förhöll sig Ibn Qudâmah i frågan om Allahs egenskaper?

Ibn Qudâmah i sin kommentar på hadîthen ”Vår Herre yanzil [bokstavligt ”stiger ner”]  till denna världs himmel…” sägandes: ”Denna och liknande hadîther vars återberättarkedjor är autentiska och återberättelser är riktiga, tror vi på och vi varken avfärdar eller förnekar dem och vi liknar det inte vid skapelsens egenskaper eller det tillblivnas attribut snarare tror vi på dessa uttal [alfâth] och låter bli att ge oss in på deras innebörd. Deras recitation är deras förklaring [tafsîr].”

Ibn Qudâmah sa också: ”När det kommer till vår tro på verserna och hadîtherna om egenskaperna så är det en tro på enbart uttalen [alfâth] vars autenticitet är utan tvivel och vars pålitlighet är utan tvekan och den som har sagt dessa har mer kunskap om dess innebörd.  Därför tror vi på dessa enligt den innebörd vår Herre avsåg. Därmed enar vi mellan nödvändig tro och negerande av det otillåtna liknandet [av Gud vid skapelsen].”

Han säger efter några rader i samma verk: ”Om någon frågar oss om innebörden [ma’na] av dessa uttal säger vi: vi ger er inget utöver dessa uttal som medför någon innebörd utan det är så att recitationen är dess förklaring [tafsîr], utan att specificera en särskild innebörd eller specifik förklaring. Då vi vet att de har en innebörd generellt sett och som Talaren känner till, tror vi på dem utifrån denna innebörd. ”

Är dessa verser och hadîther utav al-Mutashâbihât?

I sitt kända verk i Jurisprudens [Usûl al-Fiqh] Rawdhat al-Nâthir, efter att ha redogjort för de olika åsikterna som finns kring vad som är al-Mutashâbih (det mångtydiga) i Koranen, säger han: ”Den korrekta åsikten är att al-mutashâbih är det som omnämner Allahs egenskaper och som är utav det som är obligatoriskt att tro på och otillåtet att ge sin på dess tolkning likt versen: ”Den Barmhärtige gjorde istiwâ’ på tronen.”

Ibn Qudâmah säger även i trosläroverket Lum’at al-I’tiqâd: ”Och det som är problematiskt för oss utav dessa texter är det obligatoriskt att bekräfta deras uttal och inte beröra deras innebörd och vi lämnar innebörden till talaren …”

Vad säger Ibn Qudâmah om Salafs tillvägagångssätt?

Ibn Qudamah säger i Tahrîm al-Nathar fi Kutub al-Kalâm: ”Där råder ingen meningsskiljaktighet mellan återberättarnas folk, sunniterna och innovatörerna utav dem, i att föregångarnas tillvägagångssätt [madhhab al-salaf] när det kommer till Allahs egenskaper är att erkänna dem, låta dem passera och underställa sig och acceptera den som har sagt dem samt att lämna berörandet av dess förklaring [tafsîr]. Detta är vad som har nått oss av rapporter från dem generellt och i detalj.”

Han säger vidare i samma text: ”Och om någon klandrar oss för att avstå från att förklara texterna [tafsîr] så har de fel. Detta då vi inte har kunskap om dess förklaring [tafsîr] och för den som inte har kunskap om något är det obligatoriskt att vara tyst.”

Han säger också i samma text: ”Vi har inget behov av att ha kunskap om vad Allah avsåg med Sina egenskaper. Detta då de inte avses att handla efter och inget religiöst ansvar [taklîf] är relaterat till dem, förutom att tro på dem och det är möjligt att tro på dem utan att ha kunskap om deras betydelse. Detta då att tro på något okänt är giltigt.”

I hans verk Dhamm al-Kalâm: ”Och salafs tillvägagångssätt, må Allah vara barmhärtig mot dem, är; tron på Allahs egenskaper och namn enligt det Han tillskriver sig själv i Sina verser och uppenbarelser eller genom Hans sändebud ﷺ utan att lägga till något eller ta bort något, utan att överträda, förklara [tafsîr], tolka [ta’wîl] på ett sätt som motstrider dess yttre och utan likna det vid det skapades egenskaper eller det tillblivnas attribut. Tvärtom lät de dessa passera så som det nådde dem och överlämnade kunskapen om dessa till den som har sagt dem och deras innebörd till talaren.”

Sammanfattning

Det vi kan sammanfatta av dessa texter och fler som inte är med i artikeln är att Ibn Qudâmah anser:

  1. Att verser och hadîther som berör Allahs egenskaper vi finner problematiska att förstå tillhör kategorin almutashâbih (det mångtydiga).
  2. Att dessa texter ska tros på, accepteras och bekräftas och låta dem passera utan att beröra deras innebörd och utan att likna dem vid skapelsens egenskaper.
  3. Att dessa texter har en innebörd och betydelse som endast Allah och Sändebudet ﷺ känner till och som ska bekräftas generellt trots att man inte känner till denna innebörd.
  4. Det finns inget behov eller skyldighet för de troende att ha kunskap om eller känna till dessa egenskapers innebörd.
  5. Att detta är Salafs tillvägagångssätt.

Detta är helt överens med de sunnitiska teologiska skolornas allmänna uppfattning av ett av de tidiga generationernas generella tillvägagångssätt när det kom till de texter som tog upp sådant som uppfattas som Allahs egenskaper. Man accepterar texten, bekräftar egenskaperna och lämnar deras innebörd till Allah och Sändebudet ﷺ samtidigt som man förnekar att Allah på något sätt liknar skapelsen [tanzîh]. Detta tillvägagångssätt kallas för tafwîdh al-m’ana.

 

 

 

[1] Notera negerandet av både tafsîr, som är att klargöra innebörden, och ta’wîl, som är att tolka om orden enligt annat än deras bokstavliga innebörd. Negerandet av tafsîr är en tydlig indikation på det som kallas för tafwîdh al-ma’na, dvs. att inte återge någon innebörd utan överlämna ordens innebörd till den som uttalat dem.