Fråga:

Jag har fått höra att det är otillåtet [harâm] och ett påfund [bid’a] att uttala ”Sadaqa Allahu al-’Athîm” efter att man reciterar Koranen då Profeten ﷺ inte har gjort det. Samtidigt så ser man lärda över hela den muslimska världen göra detta. Kan ni klargöra er syn på det hela?

Svar:

Förord om bid’a

De klassiska sunnitiska rättslärda är överens om att inte allt som Sändebudet ﷺ inte har gjort är nödvändigtvis bid’a och harâm. Den klassiska definitionen av bid’a är att införa något i religionen som saknar grund i Lagens källor så som Koranen, Sunnah, Ijmâ’ och Qiyâs. Imam al-Shafi’i sa: ”Påfund är av två slag, det införda påfund som strider mot Skriften, Profetens sunnah ﷺ, följeslagarnas rapporter eller koncensus [Ijmâ’] är den villfarna innovationen medan de påfund av godhet som inte strider dessa, då är detta ett påfund som inte är klandervärt.” Ibn Hajar al-’Asqalâni återberättar detta uttalande i Fath al-Bâri [1] där han även klargör sin syn på bid’a då han säger: ”Det avsedda med hans [Profetens ﷺ] ord ”Varje innovation är villfarelse” är det påfund som införts [uhditha] utan att ha något specifikt eller generellt bevis från Lagen.”

För att veta om något verkligen är bid’a eller ej som måste vi analysera ifall handlingen strider mot Koranen och Sunnah eller om det har något specifikt eller generellt bevis ur de rättsliga källorna. Det räcker med andra ord inte med att säga att Sändebudet ﷺ inte har gjort det då Islam och Sharî’ah är grundat på annat än bara Profetens handlingar ﷺ.

Har uttalandet ”Sadaqa Allah” några bevis i Koranen och Sunnah?

Begreppet ”Sadaqa Allah” [2] betyder ”Gud har sagt sanningen” och återfinns både i Koranen och Sunnah samt använts av de lärda genom tiderna utan att någon har uttryckt kritik förrän i detta århundrade.

I Koranen:

قُلْ صَدَقَ اللَّهُ فَاتَّبِعُوا مِلَّةَ إِبْرَاهِيمَ حَنِيفًا وَمَا كَانَ مِنَ الْمُشْرِكِينَ

”Säg: Allah har sagt sanningen. Följ därför Abrahams rena, ursprungliga religion, sannerligen var han inte utav avgudadyrkarna.” [3:95]

وَمَنْ أَصْدَقُ مِنَ اللَّهِ حَدِيثًا

”…och vems ord är sannare en Allahs?!” [4:87]

وَمَنْ أَصْدَقُ مِنَ اللّهِ قِيلاً

…och vems tal är sannare än Allahs?!” [4:122]

I Profetens sunnah

Profeten ﷺ sa: ”Det mest sanna av tal är Allahs skrift.” [3]

Burayda sa: Allahs sändebud ﷺ predikade för oss då al-Hasan och al-Husayn [4] kom gåendes och snubblandes iklädda röda kläder. Allahs sändebud ﷺ gick då ner från predikstrappan [minbar] och lyfte upp dem och satte dem framför sig och sa sedan: ”Allah har sagt sanningen [5]: ”Er ägodelar och era barn är en prövning för er.”. Jag såg dessa två barn gåendes och snubblandes och kunde inte längre ha tålamod tills jag avbröt mitt tal och lyfte upp dem.” [6]

Följeslagarna rapporteras ha använt sig av begreppet ”Allah och Sändebudet har sagt sanningen” [Sadaqa Allahu wa Rasûluhu] i olika sammanhang så som uttryck för bekräftelse då de bevittnat någon av profetiorna uppfyllas.

Diskussion kring bevisen

Som vi kan se finns det grund för detta uttalande i Koranen och i Sändebudets ﷺ vägledning. Vi kan se att vi generellt sett påbjuds att bekräfta Allahs ord som sanning och mer specifikt att Profeten ﷺ bekräftade Allahs ord som sanning muntligt och i samband med reciterandet av Koranen.

En del kan invända och säg att detta inte utfördes varje gång någon reciterat Koranen.

Det stämmer men det i sig utgör inte ett tillräckligt bevis för att det skulle vara förbjudet [harâm]. Ingen påstår heller att det är obligatorisk att säga ”Sadaqa Allah” eller ens en specifik sunnah. Det man kan säga är att det faller under Sharî’ans generella rekommendationer om att prisa Allah och åminnas honom, att visa vördnad gentemot Allahs ord, att bekräfta Allahs ord som sanning och liknande.

Detta kan liknas vid att exempelvis säga ”radi Allahu ’anhu” var gång en följeslagares namn nämns. Där finns ännu mindre specifika bevis i Koranen och Sunnah om att detta bör uttalas varje gång deras namn nämns. Det som dock finns även i detta fall är generella bevis likt Koranversen: ”Allah var nöjd med de troende då de svor dig trohetsed under trädet…”.

Generell princip gällande de handlingar som Allah eller Sändebudet ﷺ inte har begränsat

Imam al-Shawkâni, då han talar om de generella verserna i Koranen som påbjuder gudsåminnelse [dhikrullah] säger: ”Ingen av dessa verser villkorar åminnelsen [al-dhikr] till att vara muntlig eller inombords, högljudd eller lågmält, i samling eller enskilt, och därmed medförs tillåtenheten av alla dessa former. [7]

Detta är helt i enlighet med rättsmetodologiska principer (qawâ’id usûliyyah) som säger att då något anbefalls ovillkorat [mutlaq] så är alla dess ovillkorade former tillåtna. Det går då inte att villkora eller begränsa en handling [taqyîd] utan bevis likt det inte går att specificera [takhsîs] det generella [al-’âm] utan bevis. Då Koranen exempelvis påbjuder oss ovillkorat att ge sadaqah, då har ingen annan rätt att villkora detta och säga att du endast får ge sadaqah precis på det sätt eller så ofta som Profeten ﷺ gav.

Hur har de lärda förhållit sig till begreppet ”Sadaqa Allah”?

Oerhört många lärda som antingen har explicit uttryckt tillåtelse av att använda sig utav begreppet ”Sadaqa Allah” i samband med att Koranen läses eller skrivs eller har själva använt sig av begreppet antingen muntligt eller skriftligt i sina verk. Den främste och en av de tidigaste är en av salafs mujtahid-imamer, imam Abu Hanifas elev och Imam al-Shafi’is lärare, Muhammad Ibn al-Hasan al-Shaybâni [må Allah vara nöjd med honom] [8] . Andra imamer inkluderar kända lärda från alla fyra sunnitiska skolorna så som al-Ghazâli, al-Nawawi, al-Qurtubi, Ibn al-Jawzi, al-Suyûti, Ibn Kathîr och många fler.

Och Allah vet bäst.

[1] Se Fath al-Bâri, Bâb al-Iqtidâ’ bi sunan rasullillah ﷺ / Bâb fadhl man qâm Ramadhân / Bâb al-âdhân yawm al-jum’a

[2] Begreppet ”Sadaqa Allah” används ofta med tillägg av något eller några av Allahs namn som al-’Aliyy (Den höge) eller al-’Athîm (Den mäktige).

[3] Återberättad i Sahîh Muslim – [… أما بعد: فإنَّ أصدق الحَديث كِتابُ الله تعالى]

[4] al-Hasan och al-Husayn [må Allahs belåtenhet vara över dem], Profetens ﷺ barnbarn var vid tillfället små barn.

[5] Denna hadîth finns i olika återberättelser. I den version som Ibn al-Qayyim återger i Zâd al-Ma’âd läggs ordet ’Athîm till, dvs. ”Sadaqa Allahu al-’Athîm” vars innebörd är ”Allah, den allsmäktige, har sagt sanningen”. I en del återberättelser är det endast ”Sadaqa Allah” dvs. ”Allah har sagt sanningen”. I en del återberättelser kan man även finna ”Allah och Hans sändebud har sagt sanningen”.

[6] Hadîthen är autentisk och återfinns bl.a. i Tirmidhi, Abu Dâwûd och Ahmad.

[7] Fath al-Rabbâni, s. 5945 – (وليس فيها تقييد الذكر بجهر أو إسرار, أو رفع صوت أو خفض, أو في جمع أو في انفراد, فأفاد ذلك مشروعية الكل.)

[8] al-Mabsût,  v. 1 s. 204