Fråga:

Hur gick Sändebudet ﷺ och muslimerna från att vara nästintill utrotade till att bli segrare och erövrare av Mecka? Använde de sig inte av terrorism?

Svar: 

Det var självklart inte lätt för muslimerna att befinna sig i en väldigt militariserad och fientligt inställd miljö. Orsakerna till framgång var dock muslimernas uthållighet, mod, ridderlighet, höga stridsetik och barmhärtighet där människoliv inte togs annat än då det var absolut nödvändigt. När möjlighet gavs ingick man i allianser och slöt fredsfördrag som upprätthölls, helt i enlighet med Guds bud:

”KÄMPA för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare.” [2:190]

Imam al-Ghazâli förklarar Islams förhållande till tagande av människoliv i det teologiska storverket al-Mustasfa: ”Det är utav Shari’ahs syfte att minska/begränsa dödande, likt det är utav dess syfte att helt förhindra det som leder dit om möjligt. Om vi dock inte förmår att förhindra det, förmår vi att begränsa.”

Dåtidens krigföring hade självklart sina former men man upprätthöll en hög moral och det handlade mycket om strategiska tillslag där man hävdade sin möjlighet att upprätthålla sina gränser och försvara sig. Många av sammandrabbningarna syftade till att försvaga motståndarens ekonomi och handel, inte att ta människoliv. Därför skedde den stora delen av sammandrabbningar av olika slag utan faktiska strider eller dödsoffer, tvärtom så ledde en del utav dem till att lokala fredsavtal slöts.

Endast då det var nödvändigt gick man in i strid med främsta avsikten att rädda liv och vägleda, inte att ta hämnd, förtrycka eller terrorisera. Alla försök till att ingå i en strid för felaktiga världsliga syften och alla överträdelser fördömdes starkt av Sändebudet ﷺ. Vi har tydliga exempel där Sändebudet ﷺ frigav krigsförande fiendesoldater endast på grunden av att de lovade att aldrig igen strida mot muslimerna.

Detta barmhärtiga och samtidigt realistiska förhållningssätt resulterade i att väldigt få dog under sammanlagt 10 års krigstillstånd och drygt 60 sammandrabbningar. Nutida lärda som har analyserat antal dödsfall, sammanlagt på båda sidor under alla strider under Sändebudets ﷺ tid, landar på en siffra mellan ett par hundra till som högsta uppskattning ca 1300 och som troligtvis är en överdriven siffra. Allt detta förenklade sedan för ett fredligt slut där människor kunde försonas och leva vidare.

Sändebudet ﷺ initierade alltså inga krig, dödade inte människor i onödan och utsatte inte oskyldiga civila för orättfärdigt våld och terror. Det hade inte varit praktiskt svårt för honom ﷺ att befalla muslimer som befann sig bland icke-muslimerna i städerna att utsätta dem för bränder, mördande osv. men det gjorde han inte.

Sammanfattning

Den muslimska rättsläran är inte pacifistisk men våld (särskilt krigsföring) är något som endast får utövas av myndighet då det är nödvändigt i den mån nöden kräver och i syfte att avvärja större ondska. Sändebudet ﷺ agerade i egenskap av myndighet för en nation som var utsatt för oerhörd fientlighet och satt i ofrivilligt krigstillstånd genom militära angrepp. Enligt dagens mått var muslimerna en högt disciplinerad och moralisk försvarsmakt och inte som en del föreställer sig ett gäng banditer eller gerilla. Den som studerar detaljerna i de stridigheter som skedde under Sändebudets ﷺ tid kommer rätt fort fram till att det var allt annat än terrorism.