﷽
Det återberättas att en hängiven gudstjänare av namnet på Hammâm kom till imam Ali [må Gud ära hans anlete] och bad honom att beskriva de fromma (taqwa) så livligt att han nästan kunde se dem. Imam Ali [må Gud ära hans anlete] svarade:
Deras tal är sanningsenligt, deras klädsel är måttlig och de vandrar med ödmjukhet. De sänker sin blick från allt Gud har förbjudit och de lyssnar endast till den kunskap som är till nytta för dem. De utstår prövningar och svårigheter lika lätt som andra genomgår ett liv i överflöd.
Om det inte vore för att Gud har föreskrivit för dem en specifik livslängd, skulle deras själar inte ha befunnit sig i deras kroppar mer än loppet av ett ögonblick, på grund av deras längtan efter att möta sin Herre. Då Skaparens Storhet är besannat i deras inre, betraktas allt annat som obetydligt i deras ögon.
Deras hjärtan är sorgsna och människor är tryggade från att utsättas för något ont från dem. Deras kroppar är slanka [de ger inte efter för sin aptit], deras behov är få, och deras själar är rena.
De uthärdar tålmodigt de få dagar [de tillbringar i denna värld], och de följs sedan av lång och fridfull vila [i det kommande livet]. Detta är den lönsamma uppgörelsen som Herren har möjliggjort för dem. Världen (dunya) begärde dem, men de hade inget begär för den. Den fängslade dem, men de fritog sig genom att sätta sig själva som lösen [genom uppoffrandet av världsliga begär].
Vid nattetid är deras fötter ordnade i led, då de plikttroget reciterar Koranen i frid och med eftertanke. En recitation som utfaller i tårfylldhet, sökandes i den [Koranen] efter botemedlet för deras [inre] sjukdomar.
Då de stöter på en vers som framkallar i dem en längtan [för de gåvor som Gud har utlovat], bekräftandes [av godheterna] söker de ivrigt medlen för att erhålla dem och intensiteten i deras längtan åskådliggör för dem de utlovade gåvorna.
Då de stöter på en vers som väcker i dem fruktan [genom varningen om Guds bestraffning], hör de varningen ekande i djupet av deras hjärtan. De tror sig höra det förskräckliga ljudet av Elden i deras örons innersta del. Du finner dem knäfallna inför sin Herre, bedjande till Honom om att befrias från Elden.
Vad gäller under dagtid är de uthålliga och barmhärtiga, fromma och rättrådiga lärda. Gudsfruktan omsluter dem och genomtränger dem som pilar. Den som ser på dem tror att de är sjuka, men de är dock långt från att vara sjuka. Man säger till dem: ”Ni har mist förståndet”, men deras förstånd är upptaget med ett storlaget ändamål [Guds belåtenhet].
De är inte nöjda med endast ”små” goda handlingar, och betraktar inte sina ”stora” handlingar som stora. De är självkritiska, och räds för att deras handlingar [inte kommer att godtas av Gud].
Om någon berömmer dem, säger de: ”Jag känner mig själv bättre än andra [känner mig], och min Herre har mer kunskap om mig än jag själv. O Gud, håll mig inte ansvarig för det de säger [om mig], och gör mig bättre än vad de anser om mig, och förlåt mig för de synder som de är omedvetna om.”
Utav deras tecken är att man ser styrka i deras religion, beslutsamhet förenat med mildhet, visshet i tron, lärande förenat med omsorg, kunskap förenat med insikt och handling förenat med uthållighet.
De lever måttligt, även i tid av rikedom. De är ödmjuka i sin dyrkan, uthärdar fattigdom med värdighet och bemöter svårighet med tålamod. De söker sitt uppehälle i det lagenliga, är aktiva i det goda och besvärade av girighet. De utför goda handlingar i ett tillstånd av oro [för att handlingarna inte ska godtas av Gud].
De möter natten med tacksamhet som största angelägenhet och välkomnar morgonen med Gudsåminnelse som största angelägenhet. De går till sängs på kvällen med varsamhet och stiger upp på morgonen i glädje. Deras varsamhet beror på rädslan för Gudsfrånvaro [under nattetid]. Deras glädje orsakas av de gåvor och den barmhärtighet Gud har öst över honom.
Om deras ego (nafs) bekymrar dem med något den avskyr, ger de inte efter och avhåller från att uppfylla dess begär. Det mest värdefulla i deras syn är det som förblir [belöningen för rättfärdiga handlingar]. Deras avhållsamhet är från tillfälliga ting. De knyter samman ödmjukhet med kunskap, och tal med handling. De väntar ständigt döden och deras misstag är få. Deras hjärtan är fyllda utav ödmjukhet. De är lättbelåtna och äter aldrig mer än de behöver. De är enkla, med säkerhet i tron. Deras begär är tillintetgjorda och deras vrede har lagts band på.
Människor väntar sig endast godhet från dem och de är tryggade från att något ont någonsin ska komma från dem. Om de är i sällskap med de i Gudsfrånvaro skrivs de [hos Gud] bland Gudsåminnarna. De förlåter de som gör dem orätt, ger till de som nekar dem och knyter an till de som bryter kontakten med dem.
De är fjärran från all oanständighet och deras tal är mjukt. Du finner inget smidande av onda planer och de är en ständig källa till godhet. Vid förödelser är de samlade, vid olyckor är de tålmodiga och i tid av välfärd är de tacksamma.
De förtrycker inte de dem ogillar, inte heller syndar de för de dem älskar. De erkänner sanningen innan den bevittnas. De bevarar det som de anförtrotts, tilltalar inte människor med oförskämda namn och vållar aldrig grannar någon skada. De är inte skadeglada när andra upplever svårigheter. Om någon tagit deras rätt, håller de ut tills Gud ger dem upprättelse. De försätter sina egon för trötthet medan de är en källa av lättnad för andra. De tröttar ut sig själva i arbetet för det kommande livet och belastar inte andra på något sätt.
Deras avstånd från människor är utav avhållsamhet och uppriktighet, medan deras närmande till människor är utav vänlighet och barmhärtighet. Varken beror deras avstånd från människor på arrogans och högfärd, och inte heller motiveras deras närhet till dem utav list och hyckleri.
Då Hammam hörde detta, föll han medvetslöst till marken. Imam Ali sa:
”Vid Gud, detta är vad jag befarade skulle hända med honom.”
Omtolkat till svenska av shaykh Salahuddin Barakat